Litteratur
Titel: Grå bin
Författare: Andrej Kurkov
Översättning: Ylva Mörk
Förlag: Natur & Kultur
Han har ju alltid sina bin, och vad skulle annars en biodlare ha? Sergej, som blivit biodlare efter att ha varit gruvinspektör har sex bikupor där i den grå zonen mellan Ryssland och Ukraina, i Donbass. Där skjuter de båda sidorna mot varandra, oftast rakt över den övergivna byn där Sergej och Pasjka lever, sida vid sida, som de enda kvarvarande invånarna. De är knappast bästa vänner, men de står ut, Sergej är en känslig och ärlig själ, det är knappast Pasjka, han är en överlevande sovjetmänniska bara.
Till Sergejs bikupor kommer folk för att få bot och lindring, han låter dem sova ovanpå kuporna och värmas och masseras av binas ständiga surr. Självaste guvernören kommer dit, med livvakter och pansrade bilar, han är den orts storfräsare som lever i tiden efter stölden av Krim men innan invasionen.
Andrej Kurkovs roman ”Grå bin” är en tröstande berättelse om det mänskliga med bin och det omänskliga med människor. Kriget är närvarande, men ändå på distans, som ekot av de granater som alltid faller någonstans. Kriget är förhanden, men på krig kan nästan ingen leva, man måste leva på någonting nyttigt, som att sälja honung, eller på lagom mycket småfiffel, som Pasjka. Det finns en vardag som handlar om brist på mat och annat, som elektricitet eller kol, det finns övergivna hus och en död soldat på fälten utanför byn, dit man inte vågar sig.
Boken starkaste del är den långa inledningen, den märkliga scenen med en död by där minnena är fler än de överlevande och elektriciteten varit försvunnen i flera år. Så Sergej ger sig iväg, han lastar bikuporna på Ladans flak och åker, inte som mutter Courage, för att profitera på kriget, utan för att rädda sina bin undan krigsmuller och oro. Han blir en resande i upplevelser, från Krim, från förföljelsen av tatarerna, från den rutinmässiga ryska grymheten.
Han säljer lite honung och han drar sig fram bland de goda människor som ändå finns. Någon gång ska det bli vår, någon dag ska bina svärma igen, kanske kan Sergej återvända. Människans paradoxala hopp gestaltas av stillsamt surrande små nyttodjur som ibland svärmar, men oftast bara arbetar ihärdigt. De kräver sin skötsel, de, som all medmänsklighet.