Lägg till alkoholism, fem äktenskap (varav tre är huvudpersonens), ett Alzheimerbesked och en kostsamt vunnen och förlorad vänskap, så närmar vi oss en sammanfattning av handlingen i denna fascinerande roman. Som förövrigt sträcker sig över blott 175 luftiga sidor.
Verkets författare är den internationellt uppburne Michel Laub, född i Porto Alegre 1973 och bosatt i São Paolo, Brasilien. Att falla är hans sjätte roman, den första att översättas till svenska. Och översättaren Fredrik Ekelund lär ha haft en diger arbetsuppgift, trots berättelsens omfångsmässiga måttfullhet.
Istället för en konventionell prosa skriver Laub korta noteringar, punkter i en dag- eller anteckningsbok under rubriker som ”Några saker som jag vet om min pappa” och ”Några saker som jag vet om mig själv”. Stilen pendlar mellan vardagligt småprat, uppräkningar och strikt korrekta, närmast byråkratiska haranger med meningar som kan sväva ut över hela sidor. Det är en text som kräver sitt av läsaren, den eldar och skyndar på blicken samtidigt som innehållet kräver god tid, upprepningar, omtagningar.
Insprängda i berättelsen finns också utdrag från huvudpersonens fars och farfars anteckningsböcker, där framför allt den senares är en rörande och alarmerande manifestation av språkets makt och vanmakt inför minnet. Farfadern är en överlevare från Förintelsen, men hans eftermäle bjuder ingen direkt vittnesbörd om det. Istället har han skrivit en desperat encyklopedi över världen som den borde varit; En plats där ”rigorösa hygieniska förhållanden råder” och en hustru ständigt ser till ”att maken kan få lugn och ro när han önskar vara ensam i sovrummet eller på sitt arbetsrum.”
Så nystas ändå tre generationers minnen och upplevelser sakta upp, i negativbilder, motsatser och smärtsam tystnad. Och frågorna väcks: Vad är vi kapabla att minnas? Vems och vilka minnen är vi förpliktade att bära? Och vad blir vi utan dem?
Trots, eller kanske på grund av den språkliga och intellektuella infallsrikedomen är Att falla slutligen en spänningshistoria. Det är helt enkelt rasande intressant att se vart det hela ska sluta, hur Laub ska väva ihop alla yviga tåtar. Tyvärr håller inte upplösningen samma nivå som resten, då en förkunnande och sentimental ton smyger in som en sockertörstande fluga i berättelsen. Dessutom vore det fint med ett enda levande kvinnoporträtt. Men det är randanmärkningar, om dessa förbluffande 175 sidor.