Inför kulturhuvudstadsåret utkom boken Umeå 1314–2014. 100 berättelser om 700 år. Den uttalade avsikten med boken har varit att tolka utveckling, händelser och företeelser i Umeå ur ett vitt perspektiv, helst ett europeiskt, och därmed undvika snäv lokalpatriotism och självgodhet.
Utgivare av boken är Johan Nordlander-sällskapet. Det är ett kulturhistoriskt sällskap, medlemsmässigt väl förankrat vid Umeå universitet, och med stort intresse för mellersta Norrland. Boken är sällskapets bidrag till kulturhuvudstadsåret. Frågan är om boken uppfyller förordets föresatser och vilken historia det är som berättas om Umebygdens utveckling under 700 år.
Huvudintrycket är att innehållet i boken i hög grad överensstämmer med kulturårets samlade program. Själva andemeningen är densamma. Överensstämmelsen är inte bara ämnesmässig, även infallsvinklar och programartade resonemang är likartade.
Det tyder på att det i stora drag råder konsensus inom den kulturella och intellektuella eliten i Umeå. De flesta är överens om vad den ”stora berättelsen” om Umeå ska innehålla. Bilden av Umeå blir väldigt starkt inpräntad, och man kan fråga sig om detta är bra.
På kort sikt är det säkert en styrka, på längre sikt lurar många faror i detta. En allt för grundmurad självbild kan bli ett mentalt hinder för nödvändig flexibilitet om omvärldsförhållandena förändras.
Sådant har flera Norrlandsstäder drabbats av genom historien. Härnösands och Bodens öden ekar.
De 100 berättelserna, eller egentligen 96, är överlag stilsäkra, lärda och bitvis eleganta. Kronologi och tematik har bestämt dispositionen. Tiden före stadsgrundandet 1621 är rapsodiskt behandlad, perioden 1621 till stadsbranden 1888 något fylligare.
Ännu generösare utrymme har tiden 1888 till den akademiska erans början 1951, när det bestämdes att Umeå skulle börja få ”femte exemplaret”, som en grund för att bygga upp ett vetenskapligt bibliotek.
Det moderna Umeås tillblivelse och successiva formering från 1951 till nutid är bokens utrymmesmässigt och analytiskt tyngsta del. Under den tiden kan vi se hur ”skapelsens krona” tar form.
Periodiseringen är inget som anges i boken, den kan vara svår att se eftersom den döljs av tematiseringen, men om man är medveten om den blir det lättare för läsaren att greppa boken.
Berättelserna har genomgående ett läsvänligt språk, de 450 dubbelspaltiga sidorna ger ändå boken ett mastigt intryck.
Läsrådet att iaktta den nämnda periodiseringen är motiverat och ska inte uppfattas som beskäftighet. Berättelsernas bredd gör det ibland svårt att följa vad som kan vara bokens röda trådar, det uppstår luckor mellan berättelserna.
Att då tänka på bokens outtalade målsättning, att berätta Umeås framgångssaga, underlättar förståelsen.
Detta hindrar inte att man kan glädjas åt den analytiska fördjupningen i många av de enskilda berättelserna.
Boken om Umeå gör nedslag under 700 år och det inbjuder till att göra jämförelser ur ett långt tidsperspektiv med övriga Norrlandsstäder. Det är slående att Umeå är till sammanblandning likt andra städer till andra hälften av 1900-talet.
Av Norrlandskustens städer norr om Gävle var Härnösand från mitten av 1700-talet och ett sekel framåt den ledande staden. Där fanns de rikaste handelsborgarna och de främsta samhällsinstitutionerna, till exempel inom kyrkan och skolan.
Efter 1860 drog utvecklingen fram Sundsvall till den ledande positionen. Som skogsindustrins Mecka blev Sundsvall Norrlands folkrikaste stad drygt hundra år framåt.
Även Luleå har varit med om extrema uppgångsperioder. Med malmexportens början på 1890-talet nära fördubblade staden sin befolkning på tio år.
Skellefteå hade en kraftig, industribaserad tillväxt under några år efter 1960. Under 1900-talet är det Umeås befolkningsökning mot slutet av århundradet som utgör den mest märkbara relationsförändringen mellan Norrlandsstäderna.
De extrema tillväxtperioderna för Härnösand, Sundsvall, Luleå och Skellefteå kan knytas till ökad ekonomisk aktivitet som följd av intensivare naturresursexploatering och respektive stads speciella förutsättningar.
För Umeås del har expansionen främst förklarats med stora statliga satsningar inom högre utbildning och de spin-offeffekter detta lett till, bland annat för kulturen.
Maurits Nyström