Den handlar om en olycksdrabbad familj, pappa, mamma och de fyra döttrarna, som kallas Ett, Två och tvillingarna Tre och Fyra.
Flickornas intetsägande namn signalerar att vi befinner oss i mytens värld, där samhälle, arbete och vardagsliv inte har någon större betydelse. Författaren vill i första hand skildra sina gestalters känsloliv. Intrigen verkar ödesbestämd, Ett upplever att ett mystiskt ”Odjur” driver sitt hemska spel med henne och familjen. Hennes väg genom berättelsen leder inte mot sagans lyckliga slut utan är kantad av sjukdom och död.
Familjen tycks ha de bästa förutsättningar för ett bra liv och verkar ha det gott ställt. Familjen äger ett trevligt sommarställe på en ö någonstans i Sverige och föräldrarna är kärleksfulla.
Men ändå drabbas de av den ena katastrofen efter den andra. Etts morföräldrar Räven och Måsen begår självmord tillsammans. Flickorna Två, Tre och Fyra lider svårt av anorexia, modern dör i cancer och Ett drabbas av flera missfall.
Marit Sahlström vet mycket om sorg och förlust. Hennes beskrivningar av föräldrarnas och Etts förtvivlan över de yngre flickornas anorexia verkar insiktsfyllda. De sjuka flickorna går inte att påverka med förnuftsskäl, de vägrar att äta, de blir experter på att luras, de ljuger, de gömmer mat, de springer i trapporna om nätterna för att förbränna kalorier.
När de äntligen långsamt tillfrisknar, får modern sin dödsdom, och hennes svåra lidande och familjens gränslösa sorg över hennes sjukdom och död skildras övertygande och vackert. ”Hon finns aldrig mer igen. Hon ska inte beskära äppelträden med oss mer. Inte stryka våra kinder med de där torra valkiga händerna. Inte viska mitt namn samtidigt som hon vaggar mig till sömns”.
Boken har säkert varit påfrestande att skriva, författaren väjer inte för att ge sig djupt in i många - som jag ser det alltför många - svåra livsfrågor.