Efter att ha läst den nyligen utkomna romanen Vi ses i morgon är jag beredd att instämma i lovorden.
Det är en mäktig berättelse på bortåt 600 sidor, men författaren lyckas ladda de korta kapitlen med spänning, och man plöjer ganska snart igenom boken,
Händelserna utspelar sig under några dagar i Stavanger år 2012. Läsaren lär känna ett märkligt kriminellt gäng. Ledare och hjärnan bakom alla stötar är Jan-Inge. Han bor tillsammans med systern Cecilie, som han tvingade att prostituera sig redan när hon var 13–14 år.
Men nu är hon Rudis älskade kvinna, Rudi som är en ADHD-man och som Jan-Inge har stor glädje av när det är dags för våldsamheter. Med i gänget är också koreanen Tong, som snart ska slippa ut ur stadens fängelse.
De lever ett ganska idylliskt liv med god mat, musik och skräckfilmer, när de inte är ute på ”jobb”. Jan-Inge vill att alla ska trivas, och i sina inre monologer avslöjar han en sorts moral som ska vägleda dem, inget grovt våld, absolut inga mord.
Smart som han är har han också startat en flyttfirma som camouflage för den brottsliga verksamheten.
Lika mycket utrymme som Jan-Inge & co får några tonårsungdomar. Den skötsamma Sandra, duktig i skolan och med trygga hemförhållanden, drabbas av den stora kärleken, dessvärre till den tuffe fosterhemspojken Daniel som bor hos Inger och hennes döva dotter Veronika.
Eftersom Veronika också förälskat sig i Daniel, utvecklas ett tragiskt triangeldrama.
Vi får också följa den medelålders Pål som lever ensam med sina tonårsdöttrar, den skötsamma Malene och den upproriska Tiril.
Pål har skulder över öronen, eftersom han spelat bort en förmögenhet på nätet. Han tar kontakt med Jan-Inges gäng, som lovar att hjälpa honom med den miljon han behöver med hjälp av en ”branschklassiker”, ett försäkringsbedrägeri. Men allt går inte som planerat.
Inte minst språkligt är boken en prestation. Renberg individualiserar språket, hans gestalter karakteriseras genom dialogen och de många inre monologerna. Påls ängsliga medelåldersidiom kontrasterar mot tonåringarnas snabba fräna ordflöde.
Den verkliga språkekvilibristen är Rudi, han vräker ur sig råheter, kärleksförklaringar och bisarra skämt, allt i en sorts galen idéflykt.
Översättaren Marcus Grahn har gjort en lysande insats.