Från en poesi jag minns som språkmaterialistiskt fragmenterad och ogästvänlig, mot ett uttryck som lägger prövningarna i det resonerande innehållet, ofta tematiskt grundligt behandlat, mer än i dess yttre gestalt.
Den nya diktsamlingen Leprakolonin utvecklar sinnrika resonemang kring normalitet och de olika motsatspar som kan tänkas utifrån sjukt-friskt. Den leprafläck som en flicka ser slå upp på sin överarm gläder föräldrarna och skolsköterskan tycker att hon nu är upphöjd, utvald, hon kommer att få skolning, god mat och tillsyn på leprakolonin.
Den spetälske, den mest utstötte genom historien, under medeltiden behängd med varnande klockor, i moderniteten vårdad på avskilda sjukhus, vanställd, sönderfallande. Eller motsatsen, en priviligierad, utsedd och infogad i storartade sammanhang på ett vackert beläget ställe, ett ”Shangri La”. Det omkastade perspektivet, de som dör försvinner upp till vintergatan.
Vedin utvecklar en förgrenad dröm från den här utgångspunkten, en litterär, historisk, socialt engagerad och genomgående vacker dröm. Ofta tänker jag på sanatoriekulturens febriga samvaro med böcker, tankar, död och förälskelse. Den som fostrade så många författare i sina generationer, men än fler döda. Edith Södergrans ande svävar över fjällsjön. Utvaldheten att vårdas på kolonin har ett pris.
Leprakolonin är djupt inskriven i en undergångsstämning från romantiken, den gömmer sin sorg i ett säreget ljus.