Alla litteraturkommentatorer fungerar inte så, de värsta håller straffpredikan hela tiden och väcker inga lustar.
Men Sara D har roligt tillsammans med läsaren, även när hon sätter ihop en klippbok av kortare skriverier från de senaste åren.
Favoritläsningarna, fotograferna, sakernas historia och så alla märkliga sammanhang i den här världen. Som det om kokbokens moraliska utveckling, från den brutala rättframheten i hur man flår en ål med plattång till hur man helst inte äter ål alls eftersom den är rödlistad, eller hur man dräper hummern med ett fast grepp eftersom den slår så våldsamt med stjärten när den får en kniv i mittskåran på huvudet.
Den civilisationskritiska utvecklingen av Bonniers kokbok, nu borta allt sådant, tillsammans med den husmoder som skulle utföra grymheterna.
En hel del mat, Proust och majonnäsen exempelvis, men också Strindberg och skyltarna, och stora bokslut, som över Thomas Mann. Briljant är ordet, en lättsam och djupsinnig glädje som porlar ur Danius prosa.
Hon tycker verkligen tycker om detta litteraturkritikens stora uppdrag, som ju i bästa fall är en slags fortsättning på bokens liv. Medan de där andra fungerar som husmodern och hummern, ett bestämt grepp med kniven tills allt slutat sprattla.
Högt och lågt, stort och smått. Som bäst när hon nätt och jämt fäster i det objekt som sätter igång, när hon skriver om Umberto Eco och det fula exempelvis. Och förklarar varför det vackra ganska snabbt blir tråkigt, i all sin harmoni, sin balans och proportion. Tråkigt helt enkelt ”det vet varje museibesökare, varje läsare av Vogue”. Fulheten däremot, liksom den olyckliga familjen, är oändligt varierad och intressant. Just eftersom den inte stämmer överens med programmet.
Under tiden hinner hon dessutom med läxa upp västerlandet kulturhistoria för att den mest hela tiden ägnar sig åt skönhetens upprepning och Eco tillika med påpekandet att han gott kunde vara lite mer djupsinnig, inte bara ohyggligt lärd.
Till och med litteraturteoretikern Barthes följer med på färden, en förskräckligt intressant miniessä om fotografiet. Och Barthes tanke om punctum, detaljen som fångar tidens själ, om man nu får säga så. Något djupare betydelsebärande i fotografiet än bara den exakta avbildningen, som i bilden av den dödsdömde ynglingen Lewis Payne; vetskapen att han ska dö och att han redan är död.