Lovord
Per Wästberg
Wahlström & Widstrand
Ny bok
Att skriva med lätt hand är svårt. Bakom det till synes lätta handlaget ligger nästan alltid stora prövningar och mödor. Det kan säkert Per Wästberg vittna om, vars nya bok Lovord är en ordentlig essäsamling på drygt trehundra sidor. Hans stil är ledig, generös, föga akademisk, ibland finurlig. Inget är utfyllnad, bakom varje stycke skymtar liv och beläsenhet. Förvisso kan det stilla temperamentet hos denne gentleman av den gamla sorten fresta på. Författarens ord om romantikern och latinprofessorn Adolph Törneros, kunde gälla också för honom själv: ”Hans känslor och intressen är så finfördelade att några läsare har ropat på mer av märg och ben, av utbrott eller sotsvart indignation.” Men vänjer man sig vid det ”finfördelade” och milt balanserade har man, hos Törneros liksom här, mycket att hämta.
Lovord anknyter till Wästbergs tidigare böcker Lovtal (1996) och Nya lovtal (2009) och samlar bland annat tal i samband med prisutdelningar: Nobelpriset, Övralidspriset, Tomas Tranströmer-priset, med flera. Man kan nog med skäl säga att Wästberg är vår meste pristalare. Det är en genre som kan ha sina sidor – exempelvis tillåter inte situationen särskilt många, kanske nog så belysande, kritiska anmärkningar. Men Wästbergs tal är nu inte av den panegyriska sorten, han griper tillfället att säga väsentligheter om pristagarnas verk. Här finns läsningar som förenar panoramat med den utpräglade känslan för enskildheter. En av de starkaste texterna ägnas Kristina Lugns författarskap. För att återkomma till temperamentet så befinner hon sig förmodligen i den motsatta sidan av skalan i förhållande till Wästberg, som ändå ger en inträngande bild av ett författarskap med många rum och bottnar: ”Med död och ensamhet blandar Lugn sin pepparspray”, heter det träffande.
Wästberg hyllar kollegor och vänner (möjligen lite för många närstående för att det ska vara riktigt smakfullt), berättar om etablissemangslejonet och mästersvindlaren Henning Hamiltons öde, ger Le Clézio en liten känga för det pojkboksaktiga i delar av hans verk, och frilägger motivkretsen hos den tyske poeten Durs Grünbein, ”en vivisektör i Diderots efterföljd”. Boken avslutas med fyra lovsånger, förutom till romankonsten och dagboken också till kulturlandskapet och kusten. I de två sistnämnda återger Wästberg även stämningsbilder av historiskt svenskt samhällsliv, som känns befriande otidsenliga. Hans lovord är av det icke-opportuna slaget.