Andningsbok Landskapsbok
Krister Gustavsson
Lejd
Ny bok
Det poetiska stoffet måste uppfinnas och erövras på nytt. Den uppfordringen tar man med sig från läsningen av Krister Gustavssons Andningsbok Landskapsbok, som är något så okonventionellt som en diktsamling där sjukdomen astma spelar en betydande roll. Onekligen ett outforskat ämne inom samtidspoesin men som till det yttre kanske kan föra tankarna till det tidiga 1900-talets sanatorielitteratur och längre tillbaka den tyska romantikens heligförklarande av den sjuka och döende kroppen.
Krister Gustavsson berättar om barnet, hos vilket astman får sitt ursprungliga, grymma uttryck:
”Det finns skönhet hos barnet som kvävs
Skönhet i lövträd och lungan av sten
Kvävningen skriver sin kilskrift i barnet
Flämtande kråkor kraxar i pupillen”.
Barnet är i landskapet och blir själv till landskap, förvittrat och förtvinat. Samtidigt är det levande i detta fasansfulla tillstånd, det återger kampen i naturen:
”Andningen kämpar febrilt i en krympande bubbla av ljus
Adrenalin måste till innan barnet är borta
Adrenalin måste till efedrin måste till så att barnet kan vila”.
Vilan, om den uppnås, är emellertid bara en respit, i väntan på nästa anfall:
”Krampen har ebbat …
Men vet säger barnet att kvävningens rot växer kvar”.
Blicken på barnet saknar inte ömhet men tycks mer grundad i avbildningens klarhet än i den personliga sympatin. Det ger upphov till en karg skönhet och skänker även en glimt av skrivandets tveeggade instrument. En liknande metod återfinns i den sällsamma svit som går in i Friedrich Hölderlins öde och framför allt skaldens svåra sinnessjukdom. Hölderlins torn i Tübingen är berömt och dyker naturligtvis upp även här, kanske som en väktare för dikten och den enskildes skaparkraft, den som romantiken hävdade med ett sådant eftertryck:
”Det murgråa regnet i hans murgröna rum
Hölderlin ser att konsten skall krossas i Tyskland
Länder skall komma Länder skall gå
Länder är moln över Hölderlins torn”.
Gustavsson zoomar in och panorerar poetens liv, växlar mellan den oskyldiga pojken som simmar i ån med sina kamrater –
”Se Moder sade Hölderlin
Jag är ännu icke den Hölderlin jag bliver” – och den åldrade mannen som sluter ett ”Vansinnets fördrag”.
I vilken mån det senare också har förgreningar i diktens fördrag, är en fråga som hänger i luften.