Skogssamer i Flakaberg ges en historia

Med boken ”Vuovddesáme – Skogssamer i Flakaberg” riktar Kerstin Andersson ljuset mot skogssamerna och deras historia, en del av Sapmi som mer sällan kommer till tals. Det är utmärkt.

I Flakaberg, åtta mil norr om Boden, var skogsamerna Nils ”Massa” Matthsson Åsjåkk och hans hustru Brita Phersdotter Saivitz, tillsammans med sina fem barn, de första inbyggarna. Nu ges de en nedtecknad historia.

I Flakaberg, åtta mil norr om Boden, var skogsamerna Nils ”Massa” Matthsson Åsjåkk och hans hustru Brita Phersdotter Saivitz, tillsammans med sina fem barn, de första inbyggarna. Nu ges de en nedtecknad historia.

Foto: Lars-Henrik Andersson

Litteratur2023-03-16 06:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Vuovddesáme – Skogssamer i Flakaberg

Författare: Kerstin Andersson m.fl.

Skogssamer blev tidigt hårdhänt behandlade av staten. I Södra Norrland förflyttades de under Fredrik I:s 1700-tal från Bergslagen, Gästrikland och Hälsingland. I stället infördes ett system med socken- och stadssamer (socken- och stadslappar). I varje socken och stad fanns en eller ett par samiska familjer som skötte de sysslor som majoritetssamhället både behövde men inte utförde själva. De tillverkade rotkorgar och annat hantverk, slaktade hundar och katter, skrämde bort varg och björn. 

Kerstin Anderssons bok rör sig över många olika scener, den visar släkttavlor, berättar om rasbiologi, kyrklig politik, språk. Den är delvis tvåspråkig, historiska avsnitt återges på både svenska och lulesamiska. 

De många redogörelserna i personhistoria har sitt motiv, Kerstin Andersson själv är nämligen femte generationen efter Nils ”Massa” Matthsson Åsjåkk och hans hustru Brita Phersdotter Saivitz. Det var, med sina fem barn, de första inbyggarna i Flakaberg, en plats som ursprungligen låg i Råneå socken, men nu tillhör Boden kommun. 

Skogssamer var en gång en stor grupp, men den historiska utvecklingen, industrialismens storskaliga exploatering av skog och andra råvaror, den statliga diskrimineringen och undanträngningen skapade ett kolonialt tryck och lämnade inget utrymme för skogssamerna. 

Det är den övergripande historien. Den behandlar Anderssons bok, men den ger också fina personporträtt, individerna ur den skogssamiska verkligheten uppträder inte som offer, de är tydliga och starka. 

Skildringen är dock starkt splittrad, det förtjänar kritik, visa kapitel har andra författare, avsnitten disponeras utan disposition, det är familjeepisoder, rasbiologi, silverfynd, den hemske biskop Bergqvist, renmärken, Lappskatteland etc. Nästan alla gamla fotografier har färglagts vilket faktiskt är en slags estetisk historieförfalskning. Helheten blir en okoncentrerad rapsodi där ljuset lämnar Flakaberg och riktas mot den allmänna historieskrivningen av minoritetspolitik och diskriminering.