Tidskrift
Provins, nummer 4 2021
Endast ett fåtal, mycket skickliga författare klarar av det. Att Sara Lidman eller P O Enqvist kunde hantera denna slags antimateria är en sak, litteraturen är mest fylld med de motsatta bevisen. Tidskriften Provins tar dock i sitt senaste nummer sig an sig detta ämne som oftast leder till litterär pinsamhet.
Hur klarar sig då författarna i Provinsnumret? Jodå, när de behåller distansen och går omvägar går det ganska bra. Annelie Bränström Öhman beskriver västerbottenslitteraturens attityder, hennes bidrag har den vackert utförliga titeln ”Guldstoft, kåda och kvistfria furugolv – om erotiken i västerbottenslitteraturen”.
Och hon ser det uppenbara, där som sensualismen är jordnära, nästan som hörde den ihop med utdikningens möda, eller med en mer direkt koppling till allt i natur och odling som handlar om alstring, fruktbarhet, passion. För att inte tala om hänryckningens extaser, så lätta att förväxla med de mer köttsliga. Predikanten kunde framkalla dem bägge, först i predikstolen. Utanför Västerbotten med ibland häpnadsväckande resultat, som i Korperarörelsen.
Troligen är det också bästa inslaget i detta nummer, Ida Lindes erotiska novell ”Ostronkvällarna” medan Adrian Pereras dikter är exempel på erotikens pinsamhetspotential, man rodnar, men av fel anledning. Men Aaiún Nins fyra dikter lyckas bättre, ser vid sidan av objektet, dess anatomiska direkthet fungerar pånyttfödande, ursprungligt och nyskapat.
Ojämnt som Provins brukar vara, obligatorierna svär sina trohetseder i riktning mot gällande paradigm, etiskt fulländade men estetiskt likgiltiga, ett slags trosbekännelser i sekulära församlingar, trist. Ofta är de långväga översättningarna intressantast, som Forough Farrokhzads lyrik, klassisk kärleksdikt som förenar det fundamentala med det enastående. Persisk diktare, död redan 1967, fem diktsamlingar, trettiotre år, hon tycks aldrig bli pinsam.