Skuggorna i den ryska historien slutar inte fascinera oss. Rysslands oförlösta vilja efter rättvisa, ett rimligare och fredligare samhälle måste prövas om och om igen, och litteraturen får aldrig nog av det gamla självhärskardömets bisarra aktörer.
Kathryn Harrisons roman Rasputins dotter handlar om omvälvningen 1917 när en gammal despoti störtas av en ny, som åtminstone verkar hoppfull till en början. Tsarernas Romanov åker utför men allt tar sin början med att tsarfamiljens skyddsling Rasputin dras upp genom ett hål i isen på floden. Som symbolhandling på det kommande ödet duger det gott. Rasputin, sinnebilden för det perverterade i tsarismen, den galne munken kallad (han var faktiskt bonde), tsaritsans påstådde älskare och den blödarsjuke tronarvingens helare, Rysslands hela fallenhet för det osannolika.
Vad Rasputin kunde hela kan diskuteras, hans dotter blir i romanen de ögon som ser tsardömet gå under. Hon är instängd i palatset med tsaritsan och barnen och hon berättar om det stora Ryssland, om sin mytologiske fader och hans under, om ikoner och myter och hela tiden mullrar upproret närmre och närmre.
Tronarvingen Aleksej (Aljosja) ska snart mördas, han är överkänslig och blödarsjuk, en drömmare och en vek palatsplanta. Hur skulle en dödsdömd kunna ta över jätteriket, sällan har tsarväldet framstått som mera hopplöst än i Aljosjas gestalt. Ibland blir Harrisons historiedidaktik lite väl ambitiös och samtalet mellan de två ungdomarna Masja och Aljosja blir ofta en staffageföreställning om historia, filosofi, moral, föga levande. De säger de meningar som året 1917 borde säga om sig själv, men hur övertygande är det?
Men boken lever när de ryska berättelserna lever, de mytiska och mystiska. Överklassen arrangerar sina baler, alltmer vildsinta och aggregerade av dödsångest och undergång. Men berättelserna rullar fram, det evigt ryska består i spegelsalarna för en svårt sjuk tonåring.
Naturligtvis är detta rysk berättelse på amerikanska, därför kan det inte bli helt övertygande. Det är skickligt, välformulerat, men ofta nog själlöst och utan karaktär. Romanskrivande handlar om magi, inte om teknik. Kathryn Harrison har för mycket av det sistnämnda, men ingen rekvisita i världen kan göra Ryssland rättvisa om magin är frånvarande.