NY BOK
Titel: Underland. En upptäcktsresa i underjorden.
Författare: Robert Macfarlane
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Bonniers
Långt in i Robert Macfarlanes bok ”Underland” kommer citatet som fångar essensen i denna egensinniga bok om underjordens märkligvärdighet. Det är den skotska författaren Nan Sheperd, berömd för sin kärlek till berg och bergsvandringar som sådär i förbifarten konstaterar ”Ett berg har en insida”. Inte bara massiv utsida, inte bara landskapsfasad, utan insida också. Hon ägnade sina bästa rader åt bergen, deras skotska dramatik.
Insidan alltså, eller undersidan, ”en upptäcktsresa i underjorden”. Med en vetenskapsman som bokstavligt talat går på djupet, ner i grottorna, förkastningarna, katakomberna och slukhålen. Den mänskliga och geologiska undersidan, tunnlarna under storstäderna, bronsåldersgrottorna i Nordnorge, det inre av kalkstensbergen i Centraleuropa som perforerats av världskrig och vittringar. Ja, en värld under världen, storartat renad i mineralisk glans, klaustrofobiskt trång och monumentalt öppen på samma gång.
Säregen bok men inte alldeles sammanhållen. Hopknuten runt författaren själv dock. Som skönskrivande professor skyr han inga strapatser genom tunnlarna och underjordsfloderna. Hans verbala entusiasm limmar samman kapitlen som kastar våldsamt, ena stunden i slovenska djupgrottor, andra i laboratorier en kilometer under jord, på jakt efter den svarta materiens gäcksamma partiklar, tredje i Paris katakomber.
Själva tanken är nog ganska freudiansk; vi, liksom världen har vårt undermedvetna, de svarta floderna som bara visar sig korta sträckor i ljuset men likfullt strömmar oavbrutet och mäktigt, under oss, i oss.
Bäst i denna bok om nästan allting underjordiskt är nog det som handlar om svampar, dessa organismer som kanske bör framtiden i sina sporer och mycel. Svamparna växer inne i Tjernobyls värst strålningsdrabbade rum, frodas rentav, svampar var en av de organismer som första återvände till nedslagsplatsen i Hiroshima. Svampar trotsar våra begrepp och vår taxonomi, vårt sätt att ordna världen i något så när fasta kategorier. För det mesta syns de inte alls, deras väldiga kroppar lever under jord, det vi ser om höstarna är tillfälligheter uppe i ljuset. Svampar samverkar med träd och skogar, deras väldiga organismer gör dem till världens absolut största livsyttringar, honungsskivlingen Armillaria solipides i Blue Mountains täcker en underjordisk yta på tio kvadratkilometer, kanske har den funnits i drygt 8000 år.
Epoken antropocen ställer oss frågan: har vi varit goda förfäder? Framtidens människor kommer att utforska våra avlagringar av mikroplaster och atombränsle, förvånas över vår epoks biologiska massdöd. Detta under förutsättning att människan blivit åtskilligt klokare än kapitalismens deformationer, om inte kommer framtidens underland att förbli outforskat.