En mycket ryktbar bok som först efter femtio år får svensk språkdräkt. En roman som avslöjar världen ungefär som man kunde tänka sig att ett postmodernt organiserat arkiv skulle göra; genom rikedomen av berättande detaljer, ordnade i fantastiska och motstridande kategorier.
Det är uppriktigt svårt att säga vad V handlar om, oavsett hur noggrant man läser. I början handlar den om Benny Profane, en talanglös men överlevande figur som efter en tid i flottan ägnar sig åt att jaga krokodiler i Manhattans kloaker. Men den kan också sägas handla Herbert Stencil, sonen till brittisk konsul som dött under märkliga omständigheter år 1919 och vars hela varelse ägnas åt att hitta V. Men fråga mig inte vad V är, fågel eller fisk, människa eller föremål, berättelsens heliga Graal.
Ja, Pynchon låter hela epoker bäras fram på sina karaktärers skuldror, en övermänsklig börda förstås, men just genom deras tillkortakommanden blir också epokerna levande, fantastiska, otillräckliga.
Finns det sensmoral, finns det budskap i myllret av figurer och bisarra händelser i Pynchons rom? Nja, det skulle i så fall vara insikten att människan bär sina tider och sitt ansvar, sin dårskap och sina djupare insikter. Civilisation är enstaka välfungerande undantag på en soptipp av missuppfattningar och groteskerier.
Vad gör man här, frågar man sig när läsningen plötsligt handlar om ingenjörsstudenten Kurt Mondaugens upplevelser i den lilla byn Kalkfontein South? En skildring som inleds med en omständligt beskrivning av Mondaguens sachsiska vana (ovana?) att hänga diminutiv som ändelser på substantivet för att sedan glida över i redogörelsen för ett forskningsprogram om atmosfäriska radiostörningar. Efter frågan följer man bara med, bland antennerna och förvecklingarna i Sydafrika 1922.
Eller Florens 1899, Paris 1913, New York, Malta, Kairo. Mr Stencil och Benny Profane finns ingenstans och överallt, V omtalas, diskuteras, letas, analyseras. Världen är ett berg av skärvor som glimrar och lockar, som speglar och förvillar. Ett pussel där läsningen formulerar ännu en bit, ännu en fråga, men någonstans passar den in.
Det har sagts att den biografiskt existerande Thomas Pynchon är en av författaren Pynchons mest utpräglade produkter, han har själv förvandlat sig till en gäckande myt som rosar marknaden med glest utgivna men tjocka böcker och sin egen välordnade frånvaro. Sedan debuten 1963 med romanen V har sju romaner tillkommit, samt en novellsamling. Utöver detta dagsskriverier. Pynchon som sin egen myt.
Efter läsningen av V kan man inte förstå att något annat alternativ vore möjligt för denne konsekvent postmoderne litteräre gyckelmakare. Om man inte fastnar i de fantastisk situationerna märker man att man följt med så länge att man åter igen är framme vid utgångspunkten, Pynchon.