Inledningen på Patrick Modianos roman ”Dora Bruder” är lika central som redogörelse för anledningen till bokens tillkomst som en beskrivning av författarens avsikter. Åtta år tidigare har han, berättar han, fått syn på en efterlysning i tidningen France-Soir från 31 december 1941:
”Vi söker en ung flicka, Dora Bruder, 15 år, 1,55 m, ovalt ansikte, gråbruna ögon, grå kappa, vinröd jumper, mörkblå kjol och hatt, bruna snörskor. Upplysningar kan lämnas till monsieur och madame Bruder, Boulevard Ornano 41, Paris.”
Notisen är autentisk och återstoden av boken därmed ett försök att återskapa en verklig människa som funnits, en människa av kött och blod som ett halvt sekel tidigare gått på samma gator som Patrick Modiano, förmodligen suttit på samma kaféer och biografer.
Allvaret i författarens intention står alltså klart redan från början, det handlar inte om någon litterär övning för att pröva litteraturens förmåga till gränsöverskridande mellan det förflutna och nuet. Snarare använder Modiano litteraturen som ett redskap för en uppgift, där den dova och plågade tonen avslöjar att han gärna skulle sluppit den, att det förflutna jagar honom och att hans nu till stora delar är det förflutna.
För att fylla hålen och upprätta förbindelser mellan hållpunkter som fotografier, där Dora står leende i axellångt hår, mellan knapphändigt byråkratiska uppgifter ur nazisternas anteckningar, mellan vittnesmål som författaren fått fram från Doras anhöriga, behöver han sitt språk och den föreställningsförmåga han själv liknar vid att vara synsk. Han stiger ned i ett Paris noggrant tecknat i många nyanser av grått, som av en blyertspenna vilken tryckts olika hårt mot papperet och där äldre gator överlappas av nyare, liksom hans eget öde överlappas av människor som levt där tidigare.
Modianos berättelse blir stark, närmast fysiskt plågsam, av den påtvingade knapphändigheten i de uppgifter han har att luta sig mot. Trots att han sällan blir känslosam, att han går närmast metodiskt noggrant tillväga, kryper Doras öde allt närmare inpå och blir i all sin tragik allt svårare att värja sig emot. Vi får veta att hon rymde från internatet Saint-Coeur-de-Marie, därav notisen i tidningen som författaren långt senare finner. Vi får också veta att hon, kanske efter att ha vägrat bära judestjärnan, arresterades, togs in på förhör och så småningom hamnade i uppsamlingslägret Drancy. Där återförenades hon med sin far, för att den 18:e september 1942 tillsammans med honom skickas till Auschwitz, dit även hennes mor skulle anlända fem månader senare.
Ibland inleder Modiano ett kapitel med en fråga som han senare inser att han inte kommer att kunna besvara. Han känner Doras närvaro som ett eko i kvarteren där han själv lekte som pojke, men förstår att det som hände henne under hennes tid på flykt är hennes hemlighet. ”En dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmakterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden – allt detta som solkar och förstör oss - aldrig kan beröva henne.”
Modiano skriver en oerhört stark berättelse om Dora Bruder, men boken handlar inte bara om henne, det är också en berättelse som vill påminna om alla de människor som drabbades av andra världskrigets vansinne. Ett återskapande som också är en aktiv mothandling till det förstörande av nazistiska dokument som utförts för att skydda skyldiga krigsförbrytare, till rivandet av byggnader och platser i Paris som bar på en historia som aldrig borde tillåtits få falla i glömska. Det är ett ärende som tillsammans med Modianos långa litterära mästerskap motiverar ett Nobelpris.