En synnerligen överlitterär skapelse tillkommen i tiden för modevågen av den nya romanen, de inlästa referenserna står som spön i backen, men allt räddas av att det trots allt är en pikarest. Raphael Schlemilovitch heter huvudpersonen, en ung fransk jude, lika charmerande som odräglig.
Debuten kom alltså1968 och som studenternas avantgarde rasade på Paris rasar Modiano mot allt och alla. Världen är galen och förljugen, idealen vanställda, penningen grotesk, makten avskyvärd. Bara en mycket ung begåvning har energi till sådan skildring.
Bokens Raphael byter gestalt som det faller honom in, än är han ung miljardär som drar sig tillbaka för att njuta sitt otium, än vit slavhandlare, än vanlig student eller älskare åt Eva Braun. Alla världens fördomar om judar vänds till sin motsats, det är ganska vådligt emellanåt, anti-anti-semitism är ingen enkel ironi att hantera, inte ens med fransk espri och maniskt litterär.
Bra? Nja, hellre skruvat och överbegåvat omoget av en 23-åring.
Modiano lämnar liksom aldrig sina motiv, sitt världskrig och tiden strax därefter. Vilken var hans uppväxt. ”Bröllopsresan” är vad man kallar ett moget verk. En dokumentärfilmare Jean tänker göra en brasiliansk resa, men gör istället en skenmanöver, lurar sin familj och återvänder till Paris för att leta minnestrådar. Närmare bestämt historien om Ingrid, en judisk kvinna han helt flyktigt träffat som ung och som begått självmord.
En förtätad skildring om minne och liv, om ungdom som speglar sig i ålderdom och om existentiell tomhet utan ångest. När livet är genomlevt för Jean följer han sina egna och Ingrids spår bakåt, Rivieran under kriget, en flykt undan Gestapo, ett jag som betraktar sig utifrån, klokare den här gången, åtminstone mer avklarnad. Livstråden är skört spunnen och komplicerad i väven.
Jean lever minnesliv i Paris ytterkanter, bor på hotell, besöker kvarter från förr. Ingrids spår blir hans eget liv, minnen från hans och hustruns yngre dagar. Den hustru och det liv som förvandlats till märkliga, men insiktsfulla skuggor.
Modianos förmåga att ladda texten med allmängiltighet gör att man känner igen sig i miljöer man aldrig befunnit sig i. Minnesvärlden är kanske den mest globala och de mäktiga klangerna mellan tider och generationer har en märklig skönhet i Modianos prosa.