Maryse skickades som tonåring till Paris för att studera. Hon gifte sig med en skådespelare från Guinea och följde med honom till Västafrika, där hon arbetade som lärare. På 1970-talet återvände hon till Paris, hon fortsatte sina studier och skrev en doktorsavhandling om stereotypier i Antillernas litteratur. Hon flyttade så småningom till USA och undervisade i vid Columbia University i New York.
Hon har skrivit ett 20-tal romaner som framför allt handlar om etnicitet, kulturkrockar och främlingsfientlighet. På senare tid har Leopard förlag gett ut några av Condés böcker på svenska, till exempel Färden genom mangroven (2007) som handlar om uppväxten på Guadeloupe.
I Tills vattnet stiger (2011) är en läkare huvudperson. Han härstammar från Mali, men flyttar till Guadeloupe och hamnar så småningom i Haiti, där han upplever en massa hemskheter, politiskt våld och främlingsfientlighet.
Condé gav för ett par år sedan ut en självbiografi som nu finns översatt till svenska, Livet utan masker. Den beskriver en ganska kort period i hennes liv i Västafrika från slutet av 1950-talet och ett tiotal år framåt, tiden innan hon började skriva på allvar.
Hon har en märklig förmåga att trassla till det för sig. Före Afrikavistelsen blev hon förälskad i Jean Dominique, son till den haitiske dikatorn Papa Doc. Maryse får en son med honom men Jean överger henne.
Hon gifter sig senare med den guineanske skådespelaren Mamadou Condé och följer med honom till Afrika. Med honom får hon så småningom tre döttrar, men äktenskapet fungerar dåligt redan från början.
Mamadou har svårt att få jobb, Maryses lärarlön är blygsam och de får ekonomiska problem. De tvingas leva åtskilda, Maryse känner sig mobbad av afrikanerna och hon behärskar inte de lokala språken.
Sin första tjänst får Maryse i en ivoriansk högstadieskola och hennes möte med huvudstaden Abidjan blir chockartat. Hon förfäras över fattigdomen, smutsen, tiggarna och de stora klassklyftorna.
Men hon kommer så småningom också att uppskatta Elfenbenskusten och långt senare, i romanen Tills vattnet stiger, låter hon en av huvudpersonerna leva i Abidjan.
Nästa uppehållsort för Maryse blir Conakry, huvudstaden i Guinea, en liten fattig stad 1960, men hon gillar den genast. Conakry kommer att förbli hennes älsklingsstad.
En av de främsta afrikanska frihetskämparna, Sékou Touré, hade då makten i Guinea. Han försökte diktatoriskt genomföra sin afrikanska socialism, och yttrandefriheten begränsades.
Condé vittnar i sin bok om hur svårt vanligt folk hade det till följd av fattigdom och varubrist, medan privilegierade grupper med tillgång till utländsk valuta kunde leva flott.
Tourés diktatur blev allt hårdare, tiotusentals oppositionella dödades, och Maryse beslutar att ännu en gång bryta upp och beger nu sig till Accra i grannlandet Ghana. Kontrasten mot det spartanska Guinea var enorm. Staden var färgstark och bullrande, inga fattiga tiggare syntes till, hetsig musik dånade från högtalarna.
I Ghana härskade vid denna tid en annan afrikansk frihetshjälte, nämligen Nkrumah, som i likhet med Touré diktatoriskt genomförde sin modell av socialism och förbjöd all opposition.
Maryse levde med sina barn i Accra när Nkrumah störtades genom en militärkupp år 1966.
Efter en tid flyttar Marysee till Kaolak i Senegal, där hon förälskar sig på nytt, mannen Richard blir hennes framtida partner, som skall följa Marysé på hennes fortsatta resor till Europa, Guadeloupe och Amerika.
Tack vare honom börjar hon sitt författarskap.
Hennes sätt att snabbt fatta nya djärva beslut, att dra med sig sina stackars barn från land till land, hennes många kärlekshistorier, allt detta ger bilden av en impulsiv och oberäknelig person.
Men hon är välgörande ärlig och självkritisk och alldeles osentimental.
Condés biografi ställer stora krav på läsaren. Boken är ganska rörig, massor med personer, händelser och böcker passerar revy. Hennes biografi verkar obearbetad, form och språk tycks hon strunta i. Samtidigt skildrar hon en spännande tid i dessa västafrikanska länder, men till följd av hennes opedagogiska upplägg har man problem att hänga med i svängarna.
Hon beskriver hur hon kör bil som en galning, kanske är hon en fartdåre även när hon skriver.