Emma Nordlander
Kattbarnen
Norstedts
Ny bok
Emma Nordlander, född 1986, arkeologistuderande i Göteborg, debuterar i höst med en liten roman, Kattbarnen. Hon berättar på ett torrt och sakligt språk vad som händer ett par övergivna tonårssyskon, Amos och Dalia, som bor någonstans på småländska landsbygden och måste ta hand om sin drygt ettåriga lillasyster.
Syskonen är svårt drabbade. Deras somaliska mor har dött, fadern har tydligen träffat henne när han tjänstgjort som FN-soldat i Somalia. När berättelsen börjar är han försvunnen, man får inte reda på varför. Fruktansvärda saker händer syskonen. Dalia utsätts för ett övergrepp av skolans gymnastikslärare, hon slutar helt sonika sin skolgång, hon försöker ta livet av sig, Amos och hon lever i ett märkligt incestuöst förhållande, Amos förlorar sitt jobb. Men fadern kommer plötsligt tillbaka en dag och bor tillsammans med sina barn igen utan närmare förklaringar.
Trots alla tragedier så höjer berättaren aldrig röstläget, allt redovisas i kortfattade enkla meningar utan några kommentarer. Berättartekniken förstärker ödsligheten, de noggranna beskrivningarna av vardagliga till synes triviala handlingar gör att berättelsen känns overklig, man kan tala om en sorts grå surrealism.
Så här beskriver Nordlander syskonens miljö: ”Bakom huset går en grusväg parallellt med stora vägen en bit bort. Den leder mot samhället. Ibland kommer det någon och går och de stannar en stund framför huset för att fundera över vart de kommit. De kisar mot de blanka fönstren. Huset är rött och vitt. Svart tak och svarta stuprännor. Trappan som leder upp mot ytterdörren är omålad. Att någon kan bo härute.” Det är lätt att se Nordlanders roman som symbolisk. Det är sent på jorden och synd om människorna, det finns så lite värme och gemenskap.
Det är möjligt att Norlanders debut anknyter till en ny sorts svart romangenre, som beskriver ödsligheten på landsbygden alternativt ödsligheten i det postindustriella Sverige. Människorna är utsatta, inte mycket hjälp finns att få från samhället, man lever skyddslös och har svårt att hitta en försörjning.
Jag blir nyfiken på vad hon kommer att skriva härnäst. Kattbarnen är en lovande och originell ansats, men berättelsen lämnar läsaren i sticket alltför ofta. Författaren är dold bakom sina gestalter och lakoniska uttrycksmedel, och jag famlar mig fram i undertexterna.