Björn Afzelius En god man (och bara en människa)
Gunnar Wesslén
Metronome Books och Norstedts
Ny bok
Porträttet av Björn Afzelius i boken En god man (och bara en människa) är nära och kärleksfullt. Gunnar Wesslén skriver lättsamt och motståndslöst om en av våra få proggikoner, en musiker som sålde mer plattor än den samlade alternativa musikrörelsen gjorde tillsammans.
Hoola Bandola var inte min grej när det begav sig, sirapssmaken var påträngande även om de spelade renare än många andra band bland de progressiva. Men deras popularitet var enorm och höll i sig. Därför ingår de i berättelsen, en ljudkuliss i tiden, melodislingor som inte kan tänkas bort.
Av Wessléns bok förstår jag också att Björn Afzelius inte hade den tryggaste av uppväxter och att han var kvinnornas man, vacker som en italiensk renässansmålning och ständigt beredd att fylla sin roll som mjuk rockmacho. Skymtar någon slags enkel psykologtanke också, om pojkar som inte blir älskade av sin mor och därför ständigt måste ”konsumera” kvinnor som vuxna. Jaja.
Större blir då främlingskapet när jag läser Mikael Wiehes ord att både han och Björn nog gick med föreställningen att en riktig karl var en sådan som själv försörjde sin familj. Vaba? Rockromantik och proletärromantik samtidigt? Jag trodde vi var av ungefär samma generation och ideologi en gång, men det var det värsta. Och intervjuförklaringarna om varför medelålders män bör välja unga kvinnor (de mognar så sent!) är värre än pinsamma.
Men det är lärorikt att läsa, och som historiedokument är Wessléns improvisatoriska snabbhet värdefull. Att en vänstergrupp och vänsterman kunde uppnå en folklig popularitet, det var nästan otänkbart, men så skällde popkritikerna honom som nånting som lät omväxlande som Frälsis eller ett dansband på Statt. Kanske var den ideologiska linjalen som allra styvast i det som kallades musikrörelsen. Gentemot den var Afzelius, med sin bakgrund och sitt uttryck, böjd i en djupt folklig kurva.
Och Afzelius musik saknar allt motstånd, han skrev verkligen med samma glid som ett dansband. Pengarna flöt in och mest flöt miljonerna till olika befrielserörelser, Wiehes idealitet var stor och hans ideologiska övertygelse stark och uthållig. Faktiskt var han heller inte så okritisk till Kuba som nidbildarna säger.
Det vore kanske på plats med några anmärkningar om hur Wesslén sköter det där med kritisk distans, analytisk tydlighet, problematisering och annat. Vi lämnar det, det här är ju en vänbok. Ett dokument från en sjudande tid som fortfarande älskar sig själv. Den smälter väl samman med denna sin tid och det räcker så. Det är en epok, det är tankar och händelser att relatera till, det var ett av de tillfällen som insåg vikten av att säga emot. Ibland även sig själv.
Björn Afzelius dog 1999, femtiotvå år gammal.
Jan-Olov Nyström