En sådan som älskats av läsarna djupt ner i århundraden där man ännu inte börjat leta efter de älskandes levande förebilder.
Olof Sten är gift men Ester är kär. Visserligen är Olofs hustru en sarkastisk överläkare, och som sådan avsättningsbar men icke vill han lämna henne som Ester vill, inte alls.
Kroppen kräver sitt, hormoner är mäktiga nog att försätta förnuftet i årslånga standby-lägen av irrationalitet och passionerad dårskap. Olof vill inte, inte efter den där natten i Arjeplog där lakanen äntligen kom i oordning. Som velpelle är han sällsamt väl skildrad, Ester är skildrad som förra gången, kanske inte fullt så hjälplöst snärjd av sin egen besatthet, men bra mycket ändå. Skådespelaren Sten är en läckerbit som får blodet att rusa, allrahelst bort från Ester hjärna.
Att det aldrig kommer att gå vägen förstår man tidigt, Ester är för ivrigt behagsjuk och till lags, herr Sten är en vanlig tråkmåns med korkade repliker och kärleken som vanligt blind. Utnyttjar han henne, nja, vill hon bli utnyttjad? Borde han visa karaktärsstyrka, nja borde hon?
”Patologiskt ambivalent” tänker Ester och köper psykologiböcker, men bara om Stens läggning. Hon läser honom, men enbart på raderna som innehåller löften.
Utan personligt ansvar är lättsam underhållningsläsning om kärlek i tjugoförsta seklet, bland restaurangerna, menyerna, rödvinsglasen, essäerna och de långa stadspromenaderna. Och bland väninnorna.
Just de företeelser som tycks normera den bildade medelklass som här gestaltar sina lugna och goda liv. Kanske är passionen ett starkare missbruk än vinet, det nödvändiga symmetribrottet i välordningens dagar. Värst mycket av världen syns ju inte, bubblan är tät.
Ester är förmögen att dekonstruera litteratur och översätta Gottlob Frege, men ramlar huvudstupa ner i utplånande beteenden av inställsam hjälplöshet, gång efter gång så fort hon ser strimmorna av hopp. Hon, eller möjligen Lena Andersson, gör någonting rationellt fastlåst och ödesgivet av det irrationella. Man kan ju faktiskt avstå. Världen är full av karlar, även i det sociala segment av god inkomst, utbildning och många restauranger där Ester rör sig i tron att det också är världen.
Olof är skådespelare i en pjäs Ester har skrivit. Därför träffas de. En rolig ironi i en roman om en tid där det infantila söker sina applåder och sina förälskelser i tron att det också gör rätt och sant. Långt bortom den ironi de redan borde ha genomskådat.