Det snackas en hel del om utanförskap i debatten om det mångkulturella Sverige. Om folk som inte lyckas ta sig in, eller inte släpps in, i samhället. Däremot hörs inte lika mycket om ”mellanförskapet”, trots att det berör många fler. De som redan har arbete och språkkunskaper (eller vilka kriterier som nu anses nödvändiga för att kunna kallas inkluderad) men som ändå inte betraktas, eller känner sig, som svenskar.
Neftali Milfuegos (eller Pablo Palacios Åström som författaren bakom pseudonymen heter) fyller ett tomrum med sin ”Tankar mellan hjärtslag”. Boken handlar om att leva som andra generationens ”invandrare” i en svenskdominerad stockholmsförort. Att på tusen olika sätt, och så långt han kan minnas, ha matats med mer eller mindre subtila budskap om att han inte är någon riktig svensk. Genom förutfattade åsikter förklädda till frågor: Varifrån är du – egentligen? Genom vardagsrasism kamouflerad till jargong i fotbollsklubben: Du kom väl hit med bananlådorna.
Mer än om något annat skriver Milfuegos om kluvenhet. Om att, efter alla markeringar, inte känna sig svensk. Men sen bli varse att det är just så han uppfattas då han reser till Chile där han trott sig vara hemma. Om att upptäcka sig vara varken eller, inte både och. Att utan att vilja det tillhöra mestizos, folket som aldrig hör hemma.
Till handlingen är ”Tankar mellan hjärtslag” lätt att summera. Milfuegos slutar jobbet som guide i Stadshuset och reser till Chile där han ska gå en frilanskurs i journalistiskt skrivande. Väl på plats i Valparaiso fylls hans dagar av politiskt engagemang – bland annat ockuperas en skola – men minst lika mycket av drickande, marijuanarökande och mer eller mindre seriösa kärlekshistorier. Men det Milfuego skriver fram på en prosa full av bilder, citat och slang -”fakk alla språkpoliser” - är huvudsakligen en inre vittneskildring. Den är också intressantare än den ibland något förutsägbara politiska analysen och handlar inte bara om vara kluven mellan olika nationsidentiteter. Utan också om att vara man, men förakta det manligheten står för. Om att förakta våldet, men ändå känna sig dragen till det. Om att vilja vara älskad, men vara rädd för närhet.
Även om boken består av många olika stilar är den sammanhållen och väl genomförd. Som en röd tråd finns också jakten på El joven poeta, den mystiska gatupoeten som huvudpersonen följer i hälarna och kommer allt närmare. Han eller hon är - ungefär som ”Tankar mellan hjärtslag” – gatan inkarnerad, gatan som kött och blod, på samma gång en minnesbild av det blodiga förflutna som ett förebådande av det som ska komma.
Milfuegos har skrivit en roman inte bara om en människa i kris, i omvandling och under omprövning, utan om en hel värld fångad mellan sina olika identiteter och självbilder.