Poesi
Inga bekymmer-bekymret
Författare: Mattias Alkberg
Förlag: Teg Publishing
Att hata, och i så fall vad, är ofrånkomligt. Ett sådant motsägelsefullt påstående skulle kunna sammanfatta Mattias Alkbergs nya diktsamling ”Inga bekymmer-bekymret”, den avslutande tredje delen i diktsviten som sedan tidigare utgjorts av ”Med rätt att dö” och ”Tidiga Exploited”. Under tre år har Mattias Alkberg diktat sig igenom coronapandemin, med isolering, ensamhet och social oro som bakgrund mot vilken dikterna tar form.
Liksom i tidigare delar finns i ”Inga bekymmer-bekymret” ett rasande hat som läsaren känner igen från Mattias Alkbergs tidigare alster. Bodensonen är inte känd för att skräda orden om kapitalismen och högern, det är sedan gammalt. Det som däremot gör Alkbergs dikter så intressanta att läsa är blandningen av det politiska och det personliga. Alkbergs ilska är svart som natten, men det delas också i samspelet mellan självet och den omgivande världen. Det är en självmotsägelse, ett illamående och avsky hos en person som förstår att han själv är en del av det system han hatar, och att hatet och även straffet därför också måste riktas mot honom själv. I flytande paradoxer löses gränserna för hatets subjekt och objekt upp. Kvar finns bara äckel och en grundmurad ilska, ett punkens urskillningslösa motstånd mot allt.
Politiskt blir ett sådant hat och motstånd svårt att ladda i gevär. Vänsterns gamla paroll om att ”krossa kapitalismen” finns visserligen kvar, men själva innehållet är svårt att komma åt. Liksom hos många andra ideologiskt drivna vänstermänniskor av den gamla stammen är de ideologiska begreppens innehåll vaga, stundtals urvattnade. Vad är det egentligen Alkberg hatar med kapitalismen och världen? Är det utsugandet av arbetskraften? Exploateringen av miljön? Hierarkierna? De stora pengarna, strömmarna av medel? Eller är det själva attityden i att äga och att bli ägd? Att utnyttja och utnyttjas?
Jag skulle gissa på det sistnämnda. I en dans av hat mot det yttre och hat mot det inre framträder döden som enda facit och bot. Förtryckets bot är utplåning, av självet och av allt. Där inget finns råder stillhet. Hatet är ur ett sådant perspektiv ett livets paradoxala tecken, önskan om död en besvärjelse om liv. Det är fullt möjligt att älska det man hatar, även den, även alla, även några. Och att sluta hata, även älska, skriver Alkberg.
Denna dystra recension till trots är det roligt att läsa Alkberg. Den svarta humorn står som spön i backen, flytet drar läsaren uppåt. Hatet kan vara roligt, något som Alkberg själv glömmer att nämna.