Konstnären Karin Mamma Andersson bredvid sin tavla "About a girl" som bland annat finns förklarad och återgiven i boken "Samtalen"
Litteratur
Samtalen: En bok om och med Mamma Andersson
Cilla Naumann
Albert Bonnier Förlag
Om ”en av Europas mest betydande konstnärer i sin generation”, jag citerar ur Cilla Naumanns inledning, handlar ”Samtalen”. En nyutkommen bok i stort format om Mamma Anderssons konstnärsskap och om hennes inspiratörer. Samtalsledare är författaren Cilla Naumann. Sedan många år känner de varandra.
Utgångspunkten är Mamma Anderssons utställning ”Stargazer” på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm 2013, och författaren Cilla Naumanns möte med den. Den redan då mycket etablerade konstnären visade ett fåtal egna verk, men desto fler av sina inspiratörer. Naumann återvände flera gånger och när de lärt känna varandra närmare, föreslog hon att de skulle återanvända idén för att göra en bok.
Nu är den här.
Det är på ett bra sätt pampigt och generöst bildsatt verk. Boken inleds med åtta texter från Cilla Naumanns samtal om och med Karin, hon som för att i samband med sin första utställning blev Mamma Andersson för att skilja sig från andra Karin Andersson. Vännerna har rest till Italien och Villa San Michele. På förmiddagarna pratar de om hennes konst och lite annat som rör livet.
”Samtalen”är illustrerad med både Mamma Anderssons verk och inspiratörernas. De röda och rosa tonerna, de bortvända ansiktena, den djupa svärtan och, trots användningen av perspektiv som genast börjar skeva, de lite platta ytor som jag förknippar med konstnären placeras här i ett för mig förklarande sammanhang. ”Samtalen” är på samma gång en lättillgänglig och fördjupande upplevelse, som en riktigt inspirerande konstföreläsning helt enkelt.
Intervjuerna, samtalen närmar sig ibland den formen, med konstnären är intressanta och allra närmast kommer vi Mamma Andersson i samtalen kring inspiratörernas verk. Formen öppnar för en vardagliga ton och istället för andras famlande, och kanske mångordiga beskrivningar av konstnärers verk, får vi möta Mamma Anderssons egna reflektioner och berättelser.
Även andra ämnen återkommer i samtalen. Ett av dem är ekonomi, ett annat är barndom, ett tredje det komplexa förhållandet mellan en konstnärs verk och publikens vilja att veta mer om personen. Det är något i Cilla Naumanns frågor och Mamma Anderssons sätt att svara som slår an, och som får det att stanna kvar hos mig.
År 2005 fick konstnären Karin Mamma Andersson Carnegie Art Award på 1 000 000 kronor.
Om Karin Andersson framkommer det tidigt i boken att hon är född och uppvuxen i Luleå på Bergnäset. Hennes föräldrar var inflyttare till stan och de landar i det nybyggda området på Trollstigen. När Karin föds finns en storasyster på sju år. Familjen är liksom alldeles vanlig för sin tid. I boken kallas denna bakgrund för enkel vilket kopplas det till den stabila ekonomi som konstnärsskapet sen givit. Och jag tänker att enkel, likaväl som begreppet Norrland, vilket Karin problematiserar i inledningen av texten ”Dag 1”, handlar om den kontext i vilken frågan uppstår. Vanliga 1960-talsförhållanden blir enkla för den som stått utanför, Norrland är ett problem för den från regionen som får frågan, barndomen i Luleå ett jämlikt fenomenet oavsett geografi.
Om barndomen säger Mamma Andersson att den är ett mysterium, vilket skulle kunna vara en anledning till att författare och konstnärer gärna återvänder till den tiden för sitt arbete. Det gör hon också själv både i samtalen med Naumann och i skapandet. Ursprunget benämner hon som en övergripande dialekt människan för alltid och oavsett om den lämnar, kommer att känna igen. Inte mer att hänga upp sig på än så. Och för övrigt så är Mamma Andersson inte särskilt inspirerad av Helmer Osslund. Så det så!
Karin Mamma Andersson var den första kvinnliga konstnären med en egen separatutställning på Louisiana i Danmark. På bild i hennes atelje på Söder i Stockholm.
Idag bor Mamma Andersson i Stockholm. Konsthögskolan gav utrymme för att göra fel och göra om, att inspireras av andras och äldre konstnärsskap har i sin tur betytt mycket för att lära sig mer och bli bekräftad. De har varit ”en röd tråd” för skapandet att hålla sig till i en postmodern tid när allt existerar samtidigt. ”Samtalen” gör synligt hur. Och jag kommer mycket närmare Mamma Anderssons verk än jag tidigare gjort. Det går verkligen att förstå Naumanns idé och vilja att driva bokprojektet till fullbordan.
Mamma Andersson är en samtalspartner som vet att berätta, och som vet vad integritet betyder. Det kan höra ihop. Berättelsen är en plats bortom det självutlämnande, men ger den som lyssnar ändå tillgång till personen. Det är också mellan raderna jag upptäcker att jag även gillar människan Karin Mamma Andersson - och hennes rättframma attityd.