Det var en mängd orsaker som till slut tvingade fram beslutet att flytta hem, efter att hon vänt och vridit på tanken i nästan ett år. Absolut viktigast var vad som närmast framstår som ett kall: hon måste skriva Boken, den som till slut blev inte mindre än åtta romaner, Jernbaneeposet.
Dagboken har från början närmast karaktären av loggbok. Hon redogör för dagligt leverne, besöken hos föräldrarna, grannarnas kaffeunderhållning, potatisupptagning. Hela tiden porlar undertexten om hur och vad hon tänker i förhållande till sin stora uppgift: att skriva om släkten, att återupprätta familjens heder, att skildra hur skogsbolag och stat lurar människorna i Västerbottens inland.
Det är också mycket politik. Hon är djupt besviken över splittringen inom FNL-grupperna efter segern i Vietnam 1975 och det påföljande kriget mellan Vietnam och Kampuchea. Mest förfärad är hon över Jan Myrdals uppfattning, han tar ställning för Pol Pot i Kampuchea. Mot Vietnam.
Hon bombarderar Dagens Nyheter med artiklar, men känner sig alltmer utfryst. Den rådande samhällsuppfattningen är att allt är Vietnams fel, hon har hamnat på ”fel” sida, och får alltmer sällan komma till tals.
Men som det är en dagbok är anteckningarna även djupt personliga. Sara Lidman bröt i och med flytten med den älskare hon haft ett komplicerat förhållande med i närmare tjugo år.
Sorgen över den förlorade kärleken och den påtvungna ensamheten vävs ihop med romanskrivandet på ett för litteraturen fruktbart sätt, men för henne personligen verkar det rent förödande.
Hon drabbas av upprepade depressioner, ser syner och drömmer ”synskt” om dem som bott före henne i huset. Hon går så djupt in i projektet att hon själv känner sig bära tidigare generationers skulder, samt sina egna, som den att vara ”den lyckosamma” av syskonen.
Ändå fullföljer hon det hon föresatt sig. På tio år publicerar hon inte mindre än sex romaner, alla kritikersuccéer, prisbelönta och hyllade.
Men det är bara de första som ger mycket pengar. Din tjänare hör, som är första boken i Jernbaneeposet blir utsedd till Månadens Bok och garanterar henne därmed en rejäl inkomst. Den andra Vredens Barn säljer bra av sig själv. Men sedan blir det skralt.
Trots alla hyllningar och priser så vill inte Bonniers göra reklam för henne, försäljningen dalar. Återkommande i dagboken är oron för hur hon ska få det att gå runt.
Dagboken är enbart för eget bruk, ändå uttrycker hon sig hela tiden skarpt och koncentrerat. Hon fogar in de historier hon hör på bygden som hon kan använda i romanskrivandet, hon förfasar sig över sin egen lättja och hon våndas över sitt förhållande till syskonen. Och håller hela tiden läsaren intresserad. Läsandet känns som ett samtal.
I början är jag munter och glad med Sara Lidman, jag dras in i hennes funderingar, fnissar över vad som berättas, men vartefter tiden går och hon blir allt tröttare blir jag nedstämd. Om och om igen skriver hon: ”måtte jag hinna”, och menar: innan jag dör.
Romanskrivandet blir en tävlan mellan liv och död, hon överlever, men när jag läser om de sista åren i dagboken är det som om något av henne själv gått förlorat.
Dagboken slutar i maj 1985 med att manus till Jernkronan lämnats in. ”Aldrig var någon bok svårare att skriva än denna”. Sedan dröjde det ända fram till 1996 innan Lifsens rot kom.