Framför allt är han poet men han har också skrivit essäer och dramatik och översatt både dramatik och lyrik.
Senaste diktsamlingen, En förort till kärleken, kom ut 2000, och dikterna i årets bok, I ditt hjärtas sista slag, har enligt författarens datering av texterna kommit till under lång tid, de äldsta redan på 1970-talet. Diktsamlingen känns som en bister summering, författaren är illusionslös och påstår sig inte veta särskilt mycket om meningen med livet.
vad vi är
vi är
brusande
vingskuggor
i en osynlig viljas
dröm
Döden hälsar på i var och varannan dikt, boken är tillägnad den döde brodern Nenne, Strömberg skriver en lång dikt om sin döda mor och ett flertal dikter är dedicerade till avlidna personer, mer eller mindre kända.
Författaren lämnar ofta läsaren i sticket, boken vimlar av för mig okända namn och platser, och jag vet inte i vilken utsträckning bättre kunskaper om Strömbergs bekantskapskrets och lokaliteter i hans hemstad Göteborg och annorstädes skulle göra dikterna mera läsvärda. Strömberg är givetvis medveten om att han ofta kliver över gränsen mellan det personliga och privata, men han verkar strunta i läsarens problem.
Stilistiskt och stämningsmässigt bjuder dikterna på stora variationer, vilket kan ha att göra med den långa tillkomsttiden. Ibland flödar bilderna fram som i en 40-talsdikt:
Sjusovaren slickar i sig
gryningens mysterium
ur sprickorna i den blå vinden. En enda droppe
räcker
för att förstora
murgrönans tickande tystnad.
Men oftare är utrycket rakare, språket vardagligt, ibland nonchalant ironiskt som i den inledande dikten Antikrundan:
Jag beklagar, men
en död som denna
saknar samlarvärde.
Den långa nakna dikten om modern, Stabat mater dolorosa, en av bokens höjdpunkter, ger ett både osentimentalt och hjärtskärande porträtt av en 90-åring,
en gammal människa
som är ensam
i hela världen
utan någon
att tala med.
Månen, denna kalla himlakropp som i dikten ofta tjänstgör som symbol för döden, ”dödens pseudonym” som Strömberg uttrycker det, ägnas en svit på 20 texter, många mycket korta och aforistiska. Månmotivet återkommer i den avslutande dödsdikten som gett samlingen dess titel:
i ditt hjärtas sista slag
leker Spökpojken
blindbock
ensam på gården
medan gryningens gröna silver
stiger
uppför de svullna husen
ända till
månen
som brister
i ett ömt
farväl