Litteratur
Augustimänniskor
Sergej Lebedev
Översättning: Nils Håkanson
Nilsson
Det är hos dem man förstår undergångens oundviklighet, hur i grunden sjukt och skadat det ryska samhället är, och hur svårt det är att ens kalla det samhälle. Eftersom det består av skräck, stölder och KGB, sammanfogade av lögn och missuppfattningar.
Sergej Lebedev beskriver i sin tredje roman i svensk översättning ett persondrama som bara kan tänkas på rysk botten. Det börjar i Jeltsins turbulens när en ung man får hand om sin älskade farmors dagbok, som är en redigerad version av det liv hon levt, och några hemliga anteckningar som berättar sanningen. Den ryska dubbelversionen av sig själv.
På jakt efter vad som egentligen hände hans farfar, denna skugga i det förflutna färdas han genom olika ändar av det som då ännu påminde om ett imperium men egentligen bara var ett stort landområde där den gigantiska stölden pågick. Det som skulle bli Putins tjuvstat, oligarkernas uppstigande till historisk gestalt. Från Karelen till Kazakstan. Bland rena galningar, bland kloka tjuvar och dumma. Och i detta kaos, hela tiden en vakande själ över det som aldrig faller samman i Ryssland: säkerhetstjänsten, hemliga polisen. Statens innersta själ och mening.
Det är en spännande, smart och analytisk berättelse, ibland historieroman, andra gånger en thriller. Det är lidandet som håller familjerna samman, som förenar människor, som bär upp berättelserna om förfäder och förmödrar. Författarjaget finner sina svar, bland människoruinerna och i arkiven, de bär båda sanningen.
Katastrofen kommer alltid i kapp människan. Det ligger i pilens riktning, ett land som fördriver sina bästa hjärnor och största författare och gör en förbrytare från KGB till sin president har sin logik. Den som visar sig i det ukrainska kriget och i Lebedevs roman.