Och kanske är det rätta läsarten av Lars Mikael Raattamaas omfångsrika diktbok, Kommunismen . Tre stora avdelningar bygger upp boken, verkligheten, regler, fantasierna.
I den första får hundra röster och namn gestalta företeelsen. Några igenkännliga som figurer ur historien och politiken, som Inessa Armand eller Hertta Kuusinen, andra okända eller nya. I den friare avdelningen Regler är Raattamaa postmodernt lössläppt och i den avslutande Fantasierna metriskt bunden i sonett.
Hur går det då, fungerar det kommunikativa om denna storartade dröm som undantagslöst slutat i elände när den förverkligats? Eller blir det postmodern fragmentering av alltsammans, ihärdigt likgiltigt och utförligt?
Utan att det minsta förställa mig; av de inledande hundra kortdikterna över kända och okända ur kommunismens historia (ett vitt begrepp) förstår jag mycket lite. Kanske förstår ni mera, här är de tre rader om Käthe Kollwitz, den världsberömda konstnären (som dock aldrig var partiansluten):
”Tungmetaller har glittrat. Sällsynta klumpiga jubileum.
På tårna krampar så nära. Som vattenbrynet gjorde.
Vid ensamheten. Det är så enkelt. Igen av urbana blicken. ”
Alltså blir den första slutsatsen pessimistisk och kritisk, det här är inte bra, det är sönderhackad association som borde nå fram, ämnet är allvarligt, Käthe Ks liv är allvarligt, liksom Inessa Armands, liksom Stokely Charmichaels, liksom dem jag inte hört talas om eftersom liv oftast ofta blir mycket allvarliga, särskilt under kommunismens praktik. Och när jag inte begriper vad Raattamaa säger om dessa liv är det frustrerande, de kräver klarhet. En liten tröst är raderna om Sixten Niemi, barn till en av Kirunasvenskarna som åkte till Stalins Sovjet och själv stupad eller avrättad för spionage åt Sovjet under vinterkriget. Där kan man ana skräckens villkorslöshet i tron på Stalin:
” Slagg, Objektivt. Spiraler Ställ.
Le inte mot mig utan att säga ditt namn.
Ta dig hem så fort ut du kan nu.
Anna hör. Snart kommer en ny. ”
Den mellersta delens collage av ramsor, korrektur, dialog utgår också från namn, mer rubrikmässiga sådana ur kommunismens praktik, Rosa Luxemburg, Angela Davies, Ethel Rosenberg. Den ensam kunde kräva en särskild recension, en pendel mellan fragmentet och meningen, resonerande eller mumlande, högstämd och vulgär. Och avsnittet om Huey P Newton, svarta panter-ikonen, handlar mest om vardagsbilder ur ett vintrigt Sverige och Mariana Grajales är snarare ett fall av kommunistisk kidnappning, hon dog 1893 och kämpade mot slaveriet på Kuba. Hon bestås ett väldigt prosasjok nästan utan skiljetecken, en ordström att drunkna i.
Sist sonetterna och för dem ensamma blir denna bok välsignad. Hatten av för Raattamaa som kan vända sin virtuositet åt vilket håll som helst och med sonettkransen säga smärtsamma insikter efter så tydliga kontraster. Sammanlänkade i sina begynnelse- och slutstrofer, femton sonetter, alla över Kirunasvenskarna, de som avrättades för sin kommunistiska tro i det trolösa Sovjets perversa bödelsvälde.
Bildande diskussion – knappast, diktsvit över en förgäves tro – absolut, sammanhållen – inte alls. Storslagen? Jo, men först när finalen sjunger sorgesång.