Kontext
Daniel Bergman i samtal med Camilla Blomqvist
Ebeneser tisdag 21 februari, klockan 19
Kan ett hjärta gå sönder av kärleksbrist? Den frågan ställer Daniel Bergman i sin debutbok "Hjärtat". Delvis en berättelse om att växa upp med två världsberömda föräldrar – filmskaparen Ingmar Bergman och konsertpianisten Käbi Laretei, men också om sitt eget liv. Och kanske är det när han efter 25 år som filmarbetare ändrar livsriktning för tredje gången som han verkligen hittar hem – nu i yrkesrollen som ambulanssjuksköterska.
– I ambulansen ryms livets alla stora frågor. Där existerar inga fasader, inga glosor eller artigheter. Bara ett möte mellan två människor, säger han.
Boken är en sammanflätning av då och nu, skriven med den otålighet som utmärker hans personlighet, och adresserad till sin 13 år gamla dotter. Kanske för att ge henne en inblick och förståelse för sin pappas tankar, känslor och livsval. Daniel Bergman har diagnostiserats med både MS och ett allvarligt hjärtfel. Livet är med andra ord skört.
– Hjärtat är en symbol för så många saker. Människor har sina egna perspektiv när de läser boken, men framför allt en berättelse om en älskad dotter med scener ur mitt eget liv, säger han.
Och ur ett perspektiv är det en mycket kärlekslös barndom Daniel Bergman gestaltar. I ett stort hus på Djursholm i Stockholm framlever han sin barndom där barnsköterskor blir surrogat för två frånvarande föräldrar upptagna av sina egna konstnärskap. Samtidigt tar han dem i försvar.
– Det handlar främst om att medvetandegöra min barndom för mig själv. Inte att kasta skit på mina föräldrar som nog älskade mig efter sin förmåga. Jag menar, jag begravde mig själv i jobb när min dotter föddes, innan jag valde en annan väg. Nu vet jag att kärleken växer ju mer tid man tillbringar med sitt barn. Eller som min far Ingemar Bergman skrev i sin biografi: "Man tar de steg man kan".
I dag rannsakar han sig själv efter det hat i yngre ålder han riktat mot sin mor.
– Det var under en terapisession jag sa att jag hatade henne, men Käbi var en klok. Hon sa att min hat kunde förtära mig. Dessutom varför skyller vi på mödrarna? Männen, papporna, har i alla tider lämnat barn. Det är en djup känslomässig orättvisa, säger Daniel Bergman.