Thorwaldsson har ofta framstått som trevlig, med framtoning som gränsat till det jovialiska. I boken framskymtar det på ett charmigt, talspråket närliggande, sätt. Boken verkar vara skriven för förtroendevalda LO-medlemmar och är ganska okomplicerat hållen i resonemang, beskrivningar av politik, samhälle, arbetsliv.
Bokens huvudperson har arbetarrörelsebakgrund: son till en glasbruksarbetare till pappa och frisör till mamma, uppväxt i bruksorten Kosta i Småland.
Han jobbade extra i glasbruket i unga år, 13 till 14 år, på ett sätt som inte var så vanligt på 70-talets andra hälft. Det gör att hans ungdomsår framstår som om de var spartanska, med något som nästan kan kallas barnarbete.
Via S-ungdomsförbundet SSU, S-partiet, regeringskansliet, facket Metall, bildningsförbundet ABF och LO har Thorwaldsson gjort en enastående karriär.
Karl-Petter Thorwaldsson fick som SSU-ordförande kontakt med S-ledaren, statsministern Ingvar Carlsson, och fotvandrade i Tyresöskogarna och samtalade med honom. Få andra i arbetarrörelsen kunde få göra sådant och Thorwaldsson erhöll en informell maktposition i och med det.
Karl-Petter Thorwaldsson har nu det finaste jobb som en arbetargrabb – eller arbetartjej – kan få, ordförande för LO. Som sådan framhåller han vikten av att sätta jobben först, för partiet, facket och arbetarrörelsen. Jobb ger den enskilde inkomst och (yrkes-)identitet och ramar för vardagen. Blicken på jobben löper som en röd tråd.
Thorwaldsson talar sig varm för att staten ska satsa i lågkonjunktur och låta budgetunderskott och statsskuld växa då. I högkonjunktur ska köpkraft dras in med höjda skatter och underskott betalas av.
Solidarisk lönepolitik är bra, framhåller LO-ordföranden, för det håller näringslivet effektivt genom att det satsas på företag som har framgång samtidigt som företag som har svårt att anpassa sig slås ut.
Det här är exempel på LO-linjer som gällt sedan 50-talet och som Thorwaldsson nog varit tvungen att ansluta sig till, eller förstärka, i sin roll som högste boss i LO.
Samma gäller kampen för bättre förhållanden för alla, särskilt de svaga i samhället och arbetslivet.
Thorwaldsson har sedan unga år en hög tro till individen. Det kom till uttryck i begreppet egenmakt som han drev hårt de år, 1990 till 1995, han var ordförande för SSU.
Thorwaldsson har haft ett stråk av att sätta individen i centrum på ett sätt som liknar det som gäller för liberaler. Idén om egenmakt och dess egna ansvar ligger nära liberala föreställningar om att individen bör klara sig själv.
För liberaler bör individen även klara mycket av sin välfärd på egen hand. Men Thorwaldsson och den gren av socialdemokratin som kallas frihetlig, eller gillesocialistisk, betonar frivilligt samarbete med andra. Individen ska försöka klara sig själv med de verktyg, i S-tappning många och bra, som står till buds.
Thorwaldsson med egenmaktsbegreppet hamnade till höger, bland förnyarna, i S-debatten på 90-talet där de som ville ha högt skatteuttag och stor offentlig sektor kallades traditionalister.
Nu vill Thorwaldsson öka statens utgifter med minst 70 miljarder kronor per år, och skatterna lika mycket. Han kan nu sägas ha hamnat till vänster jämfört med sin SSU-tid och egenmaktsbegreppet då.
Man kan undra om Thorwaldsson glidit in i mer av (vänster-)bana av egen övertygelse eller om hans nya roll som LO-ordförande ger honom de åsikterna med jobbet?
Individuell kamp och klasskamp ska kanske gå hand i hand?