På omslaget anges att författaren till boken med titeln Straff heter Paula Polanski och att den har översatts av Håkan Nesser. Från vilket språk undrar man förstås, men någon uppgift om detta finns inte och inte heller om originalets titel. En sådan miss skulle Bonniers aldrig göra, så misstänksamheten väcks omgående. Vad är det här för bok?
I första kapitlet möter man författaren Max Schmeling, som fått sitt namn efter den tyske boxaren, världsmästare på 30-talet. Schmeling får ett mystiskt brev från en gammal bekant med det egendomliga namnet Tibor Schittkowski, som vill ha hjälp och ber om ett möte.
Snart får läsaren reda på att Max bor i van Veeterens hemstad Maardam, och då är saken klar. Van Veeteren är ju den sympatiske kommissarien och sedermera antikvariatägaren, som Nesser skrivit en serie böcker om.
Ja, det är helt enkelt så att Håkan Nesser har skrivit även den här boken, som är en berättelse om gruvlig hämnd. Tydligen har han roat både sig själv och läsaren genom att skapa en berättelse som fungerar ungefär som kinesiska askar.
Först är det Schmelings historia och sedan Schittkowskis och därefter Paula Polanskis (!) och i den sista asken får man reda på hur allt hänger ihop.
Jag kan givetvis inte avslöja det överraskande slutet men kan ge en liten ledtråd: en alternativ titel på Nessers bok skulle kunna vara Lögn och förbannad dikt.
Läsaren hålls på det ena halstret efter det andra. Till exempel måste man läsa ända till sidan 176, innan man får reda på vad Tibor egentligen vill ha hjälp med. Den som känner sin Nesser vet att han är duktig på att pussla ihop parallella historier, och den här gången sätter han väl personligt rekord i denna gren.
Författaren Schmeling är en angenäm bekantskap, kanske har han lånat drag av sin andlige fader. Drygt 60 år, har många böcker bakom sig, är utrustad med en ironisk humor och har förlorat alla illusioner om författaryrket.
Jag är lite kluven till den här boken. Den är underhållande och spännande, samtidigt är det uppenbart att Nesser medvetet skruvar sin berättelse några snäpp för långt.
Frågan är om inte hela romanen är en sorts trött och ironisk kommentar till det egna författarskapet. Van Veeteren fick lösa brottsgåtor i tio romaner, men Paula, Max och Tibor kommer vi förmodligen aldrig att möta igen.