Norrbotten i rörelse
Norrbottensmuseum
Årsbok
Verkligt intressant blir historieskrivning när den riktar ljuset åt oväntat håll, eller låter det komma från en ovan vinkel. Kanske görs bådadera i årskriften Norrbotten 2013, helt ägnad åt idrotten och lokalsamhället, Norrbotten i rörelse.
Idrottshistoria alltså, företrädesvis sådan som bedrivs under den största årstiden och på det viktigaste underlaget – snö. Ett slags erkännande att vi lever civilisation på arktiska villkor, ett exotiskt och märkligt folk som glider fram på tunna brädor ovanpå snön, i jakt, spaning och tillslut som rena nöjet. Men rätt vad det är tar nöjet slut, som det gjorde när Kiruna-Lasse blev omvänd till barndomens laestadiska tro och tvärt upphörde med tävlandet. En fascinerande person, lika stark som klok, i en intervju konstaterade han med all nödvändig självdistans: ”åka skidor fort är fullkomligt onödigt och väldigt barnsligt”. En av pionjärerna, till en början tillverkade han så också sina skidor själv, hyvlade så tunna som han kunde och med så lätt material som möjligt i stavarna.
Uppsatsen om Kiruna-Lasse är skriven av hans son Tore och en av årsbokens absolut bästa bidrag, känsligt, detaljerat och full av resonerande klokskap. Från en pionjärtid när den frustande dynamiken inte bara hördes från åkarna, den omfattade hela företeelsen, vintersport var någonting som höll på att bryta sig ett eget samhällsutrymme, bara ett tuppfjät från fritidslekarna, men ännu mycket långt från professionaliseringen.
Erik Larsson levde 1912-1982 och hade en mycket kort karriär, redan 1938 meddelade han den bestörta omvärlden att nu var det färdigtävlat, den kristna tron hade sagt sitt hemma i Kurravaara.
Ytterligare en uppsats som drar viktig historia är Nils Harnesks vy över världens äldsta, längsta och hårdaste skidlopp. Det avlöpte redan 1884 och sträckte sig tur och retur mellan Purkijaur och Kvikkjokk, tävlingssträckan runt 196 kilometer. Senare kallas kraftprovet Nordenskjöldsloppet men borde hellre ha fått namn efter de två samer som gav upphov till tävlingen, Anders Rassa och Lars Nilsson Tuorda. De båda hade följt med på Nordenskjölds Grönlandsexpedition 1883 och rekognoserat terrängen i det väldiga inlandet, tillryggalagt enorma avstånd på kort tid och på så sätt varit själva hjärtat i expeditionen som släpade sin utrustning fram över snön och isen. Kunde man alltså färdas 46 mil på skidor på bara 57 timmar?
Svaret blev tävlingen, alla skidtävlingars ”urmoder” med kontroller, tävlingsledning och priser, första priset var 200 kronor, en stor penningsumma för tiden. Pavva-Lasse Nilsson Tuorda vann, de tävlande var både samer och nybyggare, lika uthålliga och starka.
Läs mer själva, årsboken Norrbotten är just nu inne i en intressant period och bara jävssituationen förhindrar mig från att berömma ett bidrag om hockeybanornas placering i byn Antnäs, varierande med den socioekonomiska situationen, dikterat av jord- och markanvändning, från byns sumpiga periferi in mot dess centrum.