Boken får läsas som en fortsättning på Erik Johans minnen som kom i fjol, och handlar om en annan centralgestalt i 1800-talets litterära Sverige, författaren och litteraturvetaren Lorenzo Hammarsköld. Han som elakt och lite missvisande blivit hågkommen som Hammarspik genom Esaias Tegnérs nidporträtt.
Nu är Stagnelius död och Hammarsköld vistas åter i Kalmartrakten för att finna material till ett porträtt av huvudfiguren i vår romantiska diktning. Han tvingas till mer eller mindre smärtsamma möten med Fadern, Kalmarbiskopen, han besöker grannar och vänner som minns poeten som barn och yngling.
Särskilt bra går arbetet inte, från biskopsgården får han budskap som pendlar mellan avståndstagande och en vilja att räta upp Stagnelius till en gudelig och anständig poet, men den som kan sin litteraturvetenskap vet att Hammarsköld ändå blev framgångsrik. Hans utgivning av Stagnelius var troligen historiskt avgörande för den senares namn och ställning.
Men det verkar som att det romantiska och självförbrännande geniet äter sig in i Hammarsköld själv, hans krogvanor blir lika ymniga som hans familjeliv blir torftigt. Han kommer att överleva sitt objekt med bara några få år och dör 42 år gammal 1826.
Mer än i den förra romanen lyckas Michael Economou skänka liv åt sin huvudperson och hans inre dialoger med tvivlet och hoppet. Smutsen i Kalmar, stanken, fylleriet, biskopen som isstod, biskopinnans tvekan och nerver. Roligare än så här var landet inte för tvåhundra år sedan, genierna var få, men Lorenzos gärning var inte förgäves.