Månkan och jag har en hemlighet
Katarina Kieri och Emma Virke
rabén&sjögren
Barn&Ung
Vilka nya dimensioner öppnas inte i livet, när hemligheterna träder in! Trånga, mörka kammare av skuld och skam, men också luftiga salar att äntligen få röra sig upprätt i. Om detta handlar Månkan och jag har en hemlighet, med text av Luleåfödda Katarina Kieri och bild av Emma Virke. Här spänns hemligheten, den första, som en stark och vibrerande sträng mellan berättarjaget och kompisen Månkan, ”och kanske en fågel som råkade titta ditåt.”
Hemligheten har i och för sig placerats i en dödskalleprydd låda som grävts ner under jorden, men den är varken skrämmande eller destruktiv. Själva föremålet, en pumla (i korrekt norrbottnisk benämning), är mest en talisman att ladda med hemlighetens särskilda magi och ritualer. Det killar, som Månkan säger, attans mycket i magen.
Emma Virkes collageillustrationer skildrar detaljer och sidohistorier som utelämnas i texten, det myllrar av glaskulor, insekter, slarvigt övermålade texturklipp och flammiga färgsjok. Ändå är helhetsintrycket tydligt och vilsamt, med en återkommande svart kråka som kan vara både vän och varning. På det stora hela briljerar Katarina Kieri i tonträff, språk och barnperspektiv, även om replikerna vid några tillfällen tangerar 1960-talstugg.
Hemlisens kittlande attraktionskraft är dock tidlös, och den påverkar oss alla i olika riktningar genom hela livet. Och riktigt modern, i ordets bästa bemärkelse, känns Månkan och jag har en hemlighet när berättelsens antagonister gör sitt intåg. Barnen som gräver upp hemlighets-pumlan och kallar den för fulkula, är nämligen vare sig taskiga tjejer eller bråkiga killar. De är ”några himla ungar!”, rätt och slätt. Ibland är det mer befriande att bevara en hemlighet, än att avslöja den.