Samma dag som jag läser om alliansbudgetens dödsdom mot kulturtidskrifter (minus 15 miljoner) får jag också uppdraget att recensera nya numret av Provins, en av de hotade.
Men denna dag publiceras också en annan nyhet: ersättningen till Lovisa Hamrin, VD och delägare i Herenco och styrelseordförande i Hallpressen, som bland annat ger ut Jönköpingsposten: plus 36 miljoner förra året.
Humanister brukar anklagas för dålig insikt i naturvetenskaperna, men den matematiken förstår vi, den fångar samtidens Sverige i två siffror. Visst finns det pengar i publicismen, men på fel ställe.
Provins har jag skällt på, berömt, resonerat med, den har varit en av utgångspunkterna i en utdragen diskussion om Norrlandsfrågan, men också mer specifikt om provinsens litteratur, om det som kallas identitet, den kulturella särmärkningen. En gång skapades den med ren idealism, den hålls vid liv med statliga pengar, men än sen? Det gör kungahuset också, försvarsmakten, trafikverket, ja faktiskt hela statsapparaten. Det vi anser viktigt får skattemedel.
I detta nummer, det fjärde år 2014 fäster jag mig främst vid en bildkonstnär och en poet. Imri Sandström är den förstnämnda, hon sysslar med ”intermedial performance” och envar vet att det kan vara rena prövningen, men det hon presenterar i Provins är postmodernism när den är som fräschast: roligt, tankeprövande, vackert och strängt hållet. Betydligt roligare än de lite högbrynta rubrikerna, de skräms mest.
Innehållet är en slags förflyttningar mellan text, bild, analys, svenskt, engelskt. Det är historia, litteratur, språk. Rekommenderas.
Maria Vedin heter poeten. Tvärviggen som faktiskt fyller sin funktion. Några utdrag ur hennes senaste, mycket märkliga diktsamling Leprakolonin, en dröm förgrenad i romantikens undergångsstämningar, tankarna går också till sanatoriekulturens febriga samvaro med böcker, tankar, död och förälskelse. En utvaldhet, men med högt pris.
Ja, några återläsningar också, det är redaktörens huvudspår, och på slutet en koncentrerad kortberättelse som håller länge, Anna Frimans Brunnsskrubbaren.
Senaste Provins, förhoppningsvis inte sista.