Litteratur
Det kan kvitta
Agota Kristof
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand
En kvinna redogör för hur hennes man fallit på en yxa i sömnen. En man som förvandlats till staty väntar på ett tåg. En fabriksarbetare dör i cancer. En student mördar sin lärare. Omkring dem sipprar apatin och likgiltigheten in, liksom hemlösheten, glömskan och döden.
I novellsamlingen ”Det kan kvitta” tar Agota Kristof med läsaren till en poetiskt vacker men i övrigt karg värld av ensamhet och främlingskap. De teman vi känner igen från andra verk såsom ”I går” och den självbiografiska ”Analfabeten” finns i allra högsta grav även här. Flykten, längtan efter ett hem, främlingskapet inför tillvaron och minnenas evigt reflekterande speglar. Hela Kristofs litterära bygge vilar på en grundläggande känsla av desperat resignation inför tillvaron, en smärta som är förknippad med tiden och hur åren adderar börda på börda för människor som lever i tillvarons och geografins gränsland. Fabrikernas nednötande arbete, de våldsamma relationernas tortyr, kärlekslöshetens långsamt ökande smärta, ensamhetens växande galenskap. Denna nednötning över tid ligger som nervtrådar under Kristofs prosa och skapar ett tryck i hennes berättande, en nästan fysisk spänning som är svår att sätta fingret på. Det är också i dessa spänningsfält av desperation som de poetiska metaforerna kommer till liv – en pendlande rörelse mellan realism och psykotisk kafkaism.
Agota Kristof håller stilen och upphör aldrig att överraska. Att läsa Kristofs litteratur är en upptäcktsresa in i det mörka, det ensamma, det fantastiska och det oväntade. ”Det kan kvitta” är en hyllning till marginalerna, till de bortglömda, de tysta och ensamma. Det är också en hyllning till hoppet, till en längtan efter ett bättre liv.