Litteratur
Kirunahistorier ur mitt arkiv
Författare: Agge Theander
Förlag: Kalott-tema
Sjutton års idogt historieskrivande med smått encyklopediskt vetande, kunskapens stabilitet i kontrast till samhällets bräcklighet, det samhälle som nu helt enkelt flyttas till en annan plats.
Att gruvan är allt besannar också redan första kapitlet i Theanders bok, gruvhålens epok i samernas landskap är kanske inte otaliga, men de är många. Från 1600-talets stormaktsdrivna brytningar i Nasafjäll, Alkavare och andra ställen, fram till industrialismens storskaliga gruvdrift, det som skapade själva samhället Kiruna och fortfarande driver det. Utan gruvdrift och indelt armé hade Sverige aldrig blivit europeisk stormakt, och vi förblev det kanske lite för länge, det fördummade nationen.
Det är en bok om gruvor och gruvbrytning, men också en bok om snökultur. Det förra följer med in i moderniteten, det senare framstår som mer och mer exotiskt ju längre klimatomvandlingarna fortskrider. All denna anpassning till kyla och is, en chef för Kongsbergsgruvan i Norge skrev 1827 ett förslag om en ångdriven snösläde, något som liknar en utopiskt tidig snöskoter. Aldrig förverkligad förstås, men som tanke helt överlägsen järnvägen ansågs det, billigare och enklare. Ja, som tanke alltså.
Kapitel efter kapitel, om kirunaprofiler och konstnärer, om kirunabyggnader och författare. Krigsminnen och fredsminnen, smultronställen, fritids- och sportminnen. Nostalgiskt helt försvarbart, all historieskrivning är inte normbrytande och ifrågasättande. Personödena fascinerar nog mest, sådana som Plåtis Persson, särlingen i en koja vid Sexabäcken när 1900-talet var nyfött. Han hade ramlat ur industriarbetets sammanhang någon gång och levde nu på plåtskrot vilket blev tvättbaljor och andra nyttigheter för försäljning i Kiruna.
Såna berättar inga vanliga uppslagsverk om, men det gör Agge Theander.