Nu kan Henrik Berggren sälla sig till skaran. Som den utomordentlige historiker han är står historieberättelsen riktigt stark i Det röda arvet, men den stora fogmassa som heter dramatik, persongestaltning och dialog haltar betänkligt.
Ja, läsningens första hundrafemtio sidor är som att ta sig fram över ett kalhygge, svårtrampat, omöjligt att höja blicken, oskönt. Sedan får Berggren upp värmen och man kan börja intressera sig för en ganska komplicerad historia som rinner upp i biografiförfattandet över en stockholmsk politiker, en stark man av den gamla skolan. Socialdemokrat förstås, som ung dessutom Spanienfrivillig. En historiker med blinknamnet Thomas Thorild är berättarjag, politikern var kommunalrådet Erik Johansson, skyldig till många rivningsgropar och en del värre (som det visar sig). Men så dyker Moira Byrne upp, berättelsemotor och mer än måttligt nyfiken. Hon frågar efter brev från Seamus O’Hara, irländsk frihetshjälte och förmodad stridskamrat till Erik.
Och vips har Thorild ett frilansuppdrag mitt i forskarkarriären, att hitta breven mellan Seamus och Erik. Arkivets besatthet driver Thorild och något annat också. Trots att han skildras som en veritabel sinnebild för arrogans och surhet så har han ändå förmågan att kära ner sig, riktigt ordentligt, i denna irländska. Så bär det iväg, ut i världen. Berggren har förmågan att hantera trovärdigt historiestoff som sträcker sig från den svenska modellens efterkrigsprojekt till den spanska republikens guldreserv, över samtida tidningsmoguler, norska motståndsmän, sovjetiska Gru-agenter, spanska rasbiologer (!) och frilansande gamla CIA-are. I berättelsecentrum finns den där guldreserven, åtminstone delar av den. Och så minnet av en avskyvärd natt som drivit sina huvudpersoner genom mardrömmar och småningom hämnd. Ett rent krigsbrott när spanska inbördeskriget höll på att tas slut. Vars sanning uppenbaras i en spansk grotta och då är boken nästan slut, säcken hopsydd och spänningen erövrad.
Vilken den faktiskt blir tillslut, men störst behållning har ändå de alltid lika fantastiska historieutflykterna, deras precision, detaljkunnandet om ett tung och våldsamt, men också demokratiskt och vackert skede i europeisk historia. Det är exempelvis omöjligt att inte fascineras av berättelsen om den spanske rasbiologen och psykiatern Antonio Valejo-Nájera, som på fullt allvar ansåg att marxism var en form av rasdegeneration som kunde mätas, diagnosticeras och terapeutas. Men så var det allt annat. Dialogen förblir en sorg, gestaltningen av passionens rus och dårskap likaså, herr Thorild förblir blek och tämligen osannolik, de andra figurerna förblir tröttsamma klichéer. Men i den genre som är deckarens är det tyvärr ingen ovanlig komposition. Dock förblir den oskön.