Leif Borgert
Berättelsen om en högskola - Akademi, företag och samhällsaktör
Santerus förlag
Ny bok
Leif Borgert, tidigare rektor vid Högskolan Dalarna och Högskolan på Gotland, har valt att kalla sin bok Berättelsen om en högskola. Väl medveten om att yttranden om, och historieskrivande kring, högskolan är kontroversiell och subjektiv. Likväl tycker Borgert att många uttalanden i ämnet lider av historielöshet och vill därför fylla en kunskapslucka.
Ambitionen är hedervärd, för nog finns det mycket både osagt och glömt att lyfta fram när det gäller utvecklingen av den svenska högskolan. Borgert tycks ha ansträngt sig för att undvika polemik. Boken är snarare diskuterande och nyktert analyserande än hätskt debatterande. Den har helt klart förtjänster som historieskrivning, författaren lyckas väl med att sammanfatta och problematisera ämnet. Avsnitt som i punktform redovisar viktiga händelser i högskole- och omvärlden under 80- 90- och 00-tal varvas med berättande kapitel som ur olika vinklar förklarar vad som hänt.
Mycket förenklat skulle man kunna säga att högre utbildning i Sverige under modern tid genomgått tre övergripande faser. Ungefär fram till andra världskriget dominerande bildningstanken. Studerande, som då oftast kom från de priviligierade samhällsskikten, skulle inte bara få kunskaper utan också utvecklas som människor. Bildningstanken kom senare att anses förlegad, förmodligen därför att den varit rådande under en tid då högre utbildning varit koncentrerad till bättre bemedlade.
På 1960-talet blev Socialdemokraterna drivande för att högre utbildning skulle spridas till alla klasser och skola demokratiska medborgare, samtidigt sågs högre utbildning som en investering i kunskap. Ungefär här börjar Borgert sin berättelse. Han företar en grundlig genomgång av U68, den utbildningsutredning som låg till grund för högskolesatsningen som ledde till bildandet av Högskolan i Falun/Borlänge och högskolor på andra håll. En av grundtankarna var att högskolebegreppet skulle vidgas. Fler utbildningar fick plötsligt högskolestatus, något Borgert menar är grunden för den misstro mot högskolan som finns än idag. Forskning skulle dock vara förbehållen universiteten.
Från 1980-talet och framåt har det ekomiska tänkandet blivit starkare. Högskolan betraktas ofta som ett företag vars verksamhet ska skapa tillväxt. Studenterna utbildas till anställningsbarhet. Borgert har gjort sig känd som en kritiker av allt för snäva nyttoperspektiv. Han har sympatier för den bredare Liberal Arts-modellen där bildningsbegreppet åter aktualiseras.
Redan av ovanstående skissartade exposé syns att tidsandan bidrar till synen på vad en högskola är och borde vara. Borgert ser just detta begrepp som en av de viktigaste förklaringarna till varför försöken till styrning av högskolan skiftat i riktning och ambition. Här skymtar den fråga som kan sägas vara en av grundbultarna i Borgerts bok. Vad är egentligen en högskola och för vem ska den finnas till? Funderingar och ställningstagande måste till inte minst när många idag studerar på distans via nätutbildningar och då det ekonomiska perspektivet ofta får företräde.
Borgert värjer sig emot dem som vill göra högskolan till enbart akademi, företag eller samhällsaktör. Snarare handlar det om att väga olika perspektiv och intressen mot varann, att acceptera komplexiteten i den roll högskolan har i dagens samhälle. Vad det här betyder i praktiken är långt ifrån självklart men Borgerts bok är ett perspektivgivande bidrag i den diskussion som lär fortsätta.