Donners återkomst till romanen efter tretton år är en berättelse som är otrogen sig själv. På ytan verkar en son Erik hitta sin far David. Vilken håller sig undan, med egendomligt svaga argument, men med ihärdigt resultat. Sonen är journalist, fadern framgångsrik affärsman av något slag, fylld av oartikulerad bitterhet mot kvinnor och kanske mot sin familj. Som arketyp ofullgången, varken demonisk eller ömkansvärd, mest småsurt muttrig.
Först med Maria, den välsignade, tycks livet få färg och form, och deras samvaro är både stimulerande för dialogen och för kroppen. Men när de så planerat för en romantisk champagneträff i Edens lustgård (en vacker lund ute i det fria) blir David skjuten och förlamad. Någonstans har han skaffat sig en fiende, uträknande nog att ligga i bakhåll som prickskytt mitt ute i den finska grönskan. Märkligt.
Nytt spår, surmulen anpassning till invaliditet och rullstol och till en ny kvinna, blekt tecknad som erotiskt objekt, god fé och uthållig sköterska. Lika omöjlig att komma in på livet som personen David, vars bevekelsegrunder för sin flykt undan familjen aldrig blir det minsta trovärdiga. Och sonen Erik fortsätter sitt letande, utan större engagemang och Davids far Simon kommer in i handlingen med minnen från Karelska näset i sitt nittioåriga liv.
Men eftersom det också finns ett deckarspår att följa styr kosan till Beirut och Israel och någon slags pusslande som lägger bilden av skottskadan som förlamade kung David. Vilken visade sig vara ett beklagligt misstag, en planeringsmiss av en berömd säkerhetstjänst.
Och när vi ändå är inne på misstag i jobbet, det mest troliga är nog att även denna roman är ett sådant. Så fylld av ofullgångna uppslag, skugglika stereotyper och halv psykologi, utförd med en forcerad, retorisk aggressivitet som nog kunde passa i ett helt annat sammanhang, men i en roman? Med anspråk på gestaltning, levandeteckning, mänsklig gåta?
Nej, bestämt, misstag var ordet.