Jag vet ingenting om hur medelklass i medelåldern lever, men har förstått att det är en parameter som i nutid mäter hur hela samhället mår. I så fall i ett tillstånd av lätt illamående, samma känsla som bygger upp Erik Helmersons hela roman Au revoir, Magnus.
Redan efter mycket kort läsning hamnar jag ljusår från huvudpersonen, det är när berättaren skriver om sitt tennisspel, om att mata hårda bollar från baslinjen, om en regelbunden vana några gånger i veckan. Jaså, en villaägare spelar tennis. Sedan blir han lämnad av sin fru efter tjugo års äktenskap och sonen har just brutit upp från hemmet för att söka sin egen olycka.
Hustrun heter Maria och åker till Cannes. Hon är 44 år gammal. I filmstaden träffar hon en brittisk skådis och blir kär. Hon for till Cannes för att bli kär. Hon har drömt om någonting annat, precis som det heter i bokens undertitel, och det är att bli kär. Välfärdens goda samhälle föder spleen, som det en gång kallades, leda, enformighet. På ett sätt kan jag förstå Maria, varför inte berusa sig med det amorösa när vardagslivet liknar tom teater? Hedonism är alltid hedonism.
Med stor distans skulle jag då säga att den här romanen speglar vår tid där lyckan inte infinner sig trots hög utbildning, goda inkomster, social trygghet och gott om vin. Men både Magnus och Maria saknar möjlighet att förstå lyckan, jag tvivlar på att de ens skulle upptäcka den, de upptäcker bara missförstånden. Och drömmer man inte sant så drömmer man om Cannes, ja, de är kort sagt infantila, ålder till trots.
Och Helmersson skriver en effektiv prosa som aldrig blir personlig, en handlingsdriven berättelse som nog självaste statsministern skulle orka sig igenom i sommar. Det är sådana romaner som produceras, som är helt habila, lika lättlästa som lättglömda. Vad är orsaken till det sistnämnda?
Troligen detta att det är tråkigt att läsa om ytliv. Om existenser med god smak, dyra vanor, kulturella (light) referenser, påkostade resor. Men ingenting, inte ens resorna, går någonstans. De existentiella frågorna blir aldrig ställda, det finns ingen plats för politik, för brinnande engagemang, för brinnandet själv. Livet får inte plats i själva livet för där ryms bara accessoarerna. Liv kalkerade från en tv-serie. Därför tror jag dem inte, och läsa dem är alltså överflödigt.