Som om de utför en god gärning, ger upp kreativitetens stora utmaningar och egennytta för en behjärtansvärd sak. I själva verket kan det förstås förhålla sig på rakt motsatt vis: Att barnperspektivet och dess ohämmade fantasi är gnistan som lyser upp oanade djup och vidder i konstnärskapet.
Jag tror att så är fallet för författaren Mac Barnett och illustratören Jon Klassen. Den förstnämnde är tidigare oöversatt till svenska, men på den nordamerikanska barn- och bilderbokmarknaden har han hunnit göra sig ett framträdande namn sedan debuten med Billy Twitters and His Blue Whale Problem från 2009. Barnett framhålls ofta som ett galet geni, vid sidan om författarskapet är han till exempel grundare och produktutvecklare för tidsresenärernas främsta snabbköp The Time Travel Mart, som säljer bland annat robottupéer och burkar med förorening från industriella revolutionen.
Kanadensaren Jon Klassen är kanske mer bekant för svenska läsare, hans bilderböcker Jag vill ha min hatt och Det är inte min hatt är världsomspännande succéer som stimulerar barn och deras högläsande vuxna följeslagare med sobra illustrationer från djurriket, och handlingsvändningar kring drastiska, okommenterade dråp. Tillsammans har böckerna legat över nittio veckor på The New York Times bästsäljarlista.
För andra gången möts den dynamiska duon nu i ett samarbete, som resulterat i bilderboken Sam och David gräver grop ihop. Premissen är förföriskt enkel: Två pojkar har bestämt sig för att gräva en grop tills de hittar ”något riktigt häftigt”. Men varje gång de närmar sig detta något – vet läsaren genom Klassens illustrationer av gigantiska ädelstenar insprängda i jorden – så ifrågasätter de företaget och börjar tvärt gräva åt ett annat håll. De gräver en evighetsgång, hela tiden precis förbi, under och ovanför det riktigt häftiga, ända tills hunden som gör dem sällskap får korn på ett ben och krafsar sig igenom själva jordskorpan, som det verkar. Så faller vännerna ner, ner, ner tills de landar i det mjuka gräset utanför hemmet igen. Eller, är det verkligen dit de kommit? Ett äppelträd har blivit päronträd, en krukväxt och en vindflöjel bytt utseende. Det skulle kunnat vara öppningen i en roman av Lewis Carroll eller Neil Gaiman, men här är det istället ett slut. Dunkelt, oroande och mycket fantasieggande.
Så känner jag tacksamhet i alla fall. Inte för att Barnett och Klassen valt att skriva för barn, men för att sådan här litteratur finns överhuvudtaget. Och den kostar inte mer än inträdet på Leos Lekland.