NY BOK
Ingela Johansson
Strejkkonsten, röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969-70
Glänta produktion
Gruvstrejken går in i historien nu, på allvar. I konstnären Ingela Johanssons bok Strejkkonsten blir märkligt nog allt väsentligt sagt redan i undertiteln: ”röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969-70”. Men det ska inte förstås som en ironisk kommentar.
Kanske, tänker jag under läsningen i denna strukturerade arkivsammanställning, borde jag också tagit del av de olika evenemang som konstnären genomfört i sitt projekt för att ställa frågan om den politiska konsten kan återta ett företräde genom att reaktivera den konst som var en direkt följd av strejken och solidariteten med de strejkande.
Då hade naturligtvis sammanhangen stått klarare liksom hela hennes projekt i den inventering hon gjort av konstverken som samlats på museum under rubriken ”strejkkonst”. Hennes bok är en stor dokumentsamling med artiklar, röster, intervjuer. Kanske ett jättelikt synopsis till en film om den händelse som nu blivit emblematisk som ”den första sprickan i det socialdemokratiska välfärdsbygget”.
Det är med andra ord ingen riktigt lämplig bok att recensera, den känns ryckt ur ett större sammanhang. Men nog lär jag mig någonting väsentligt av den, fast både detaljer och den stora strukturen finns välbevarade i egna minnet. Som gymnasist och politisk aktivist samlade jag pengar till stöd, deltog i diskussioner, försökte analysera tendenser och resultat. Genom hela sjuttiotalet var gruvstrejken därefter färskmaterial i taktiska överväganden och dessutom en ny grund; insikten att samhällsbygget inte var fulländat, att orättvisorna hade nya namn och att den gamla kampen i viss mån var just – gammal. Nu blir jag åter igen överraskad över hur hätskt socialdemokratin reagerade, inte minst lokalt, på denna strejk i vad de verkar ha uppfattat som sitt hjärtland. Rösterna från pressen, från enskilda politiker, man kan tro att strejken var riktad mot socialdemokratins helige ande. Och hur SAF ogenerat intervenerade i den mediala rapporteringen och hur SR och Svt låg rätt efter linjen att inte släppa fram några vänsterröster i rapporteringen. Olika tecken på det emblematiska, på den historiska vändpunkten?
Jag imponeras av hur stor flit och möda som ligger bakom hopsamlandet av alla dessa röster från 1970. Av samhällets disparata yttranden om sig själv i en händelse som inte bara är historia, vi har också bestämt oss för att den är historisk. Arkivaliskt är detta intressant, även småfelen som alltid följer i minnesmaterial. Att gräva upp så många bortglömda artiklar, radioprogram, så många bortglömda namn, det är att göra historieskrivningen en tjänst.
Kanske också att göra den konstpolitiska uppgiften en tjänst, den stora mängden seminarier och offentliga diskussioner (vittnesmål) kring frågan som skett exempelvis på Konsthall C i Hökarängen tyder på en kommunikativ vilja som känns hoppfull i en postmodernt fragmenterad tid. En erfarenhetsbank, en genväg till arkivet för framtiden. Om en händelse runt människovärdet i några gruvor i Norrbotten för drygt fyrtio år sedan.