Orkanen
Laurent Gaudé
Översättning Ulla danielsson och Ingrid Pleyber
Bazar
Ny bok
Skadorna från orkanen Katrina, år 2005, blev störst i de delar av New Orleans som låg under havsytan. De vitas kvarter tömdes snabbt. En hel stad var på flykt och de utan bil kunde inte sätta sig i säkerhet. Kvar bland tomma hus och kringströvande hundar blev de fattiga svarta. En evakueringsorder för fångarna i Orleans församlingsfängelse fanns inte heller och vattnet steg i cellerna.
Den franske författaren Laurent Gaudé ger några av de kvarlämnade i New Orleans en röst under ett dygn i Orkanen. Det är den 100-åriga negressen Josephine som i en poetisk ordström ger sig själv attributet neger, om och om igen. Hon räds inte orkanen, utan välkomnar den och lever upp av naturens ”vredgade skönhet”. Hon vill se ödeläggelsen: Låt alligatorerna trasa sönder mitt negressansikte. Jag går inte härifrån. Jag har det bra. Naturen är arg på oss och världen kan gärna göra sig fri från människorna.
Josephines röst återkommer omväxlande med de andras. Det är Rose, som inte kan älska sin son då hon har äcklats av hans pappa; det är oljearbetaren som flyr helvetet på plattformarna i mexikanska bukten och nu är på väg i fel riktning, mot orkanen, för att förena sig med Rose; det är Byron, Roses son, som ensam ger sig ut i den ödelagda staden. Så är det fängelsepastorn, som inte lyckas bli någon hjälte under evakueringen och istället blir galen och så några fängelseinterner, som av katastrofen förvandlas från mördare till nära nog gentlemän, ”orkanen förde oss tillbaka till livet”.
Gaudés prosa är poetisk, flyhänt och anspråksfull, men karaktärerna får inte liv, de försvinner, hittas eller dör, och strax har man glömt dem. Gaudés sociala patos och vrede över katastrofens offer är tydlig, men svärtan för välpolerad.