När han nu återkommer med en ny roman finns mörkret kvar, kompakt och påtagligt, men boken saknar för den delen inte humor och livsaptit.
I berättelsens centrum står alkemisten Leos dotter Rebis Drakenstierna. Kanske skulle man kunna kalla henne en mörkrets Pippi Långstrump, en stark och rebellisk pojktjej som i slutet av 1700-talet, då hennes far dör, får uppdraget förinta universum. Påverkad av faderns uppfostran hatar hon världen, i alla fall är det vad hon intalar sig. Hon är den utvalda för att fullända det verk som Drakenstiernorna arbetat på i många sekel, ett verk där också alkemin är en viktig beståndsdel. Till saken hör att Edenborg disputerat just på ämnet alkemi. Sakkunskapen inom ämnet är det med andra ord inga fel på, inte tidsskildringen heller.
Den resa till Göteborg, Paris, Berlin och Visby som Rebis företar för att få ledning om hur hennes uppdrag ska kunna fulländas innehåller många mustiga miljöbeskrivningar. Dessa är bokens stora behållning, särskilt skildringen av staden Berlin och den hedonistiskt inriktade släktingen Andreas känns befriande. Längs vägen träffar hon även på den svenske författaren Thomas Thorild som bland annat skrev Om kvinnokönets naturliga höghet. Det här förstärker känslan av att ett feministiskt tema också ligger och skvalpar mellan raderna.
Rebis uppdrag är (i alla fall i boken) tätt förbundet med släkten Anckarströms. Fadern tog för övrigt med dottern till huvudstaden då hon var liten för att bevittna kungamördarens Johan Anckarströms avrättning, vilket skulle få henne att inse att världen var ond.
Allt det här ger Edenborg skäl att teckna en livlig bild av det sena 1700-talets, och tidiga 1800-talets, politiska- men framförallt filosofiska- och religiösa värld. I övrigt känns berättelsen något tunn och inte helt övertygande. Edenborg har bråttom att skicka iväg Rebis på hennes resa och själva grundhandlingen, där Rebis sakta förs mot tvivel på både släktens avsikter och uppdragets legitimitet, känns förutsägbar. Visst finns driv i både språk och handling men många ingående beskrivningar av de magiska procedurerna får mig att tappa lässuget. Intressantare är det religionskritiska budskapet där blind- och fanatisk tro visar sig farlig och förledande. Ett ämne som - tyvärr - är allt mer aktuellt och motiverar gestaltade motberättelser som Edenborgs.