Tillsynes har människorna det moderna livets globala enorma valfrihet, men agerar ändå enbart i enlighet med sina inre röster, efter krafter som föser dem framför sig på scenen med repliker som de inte själva skrivit. Eller så kan de inte agera alls, som en av huvudpersonerna i den nya romanen Evighetsbarnen, Thomas, som aldrig kan fatta ett enda framtidsbeslut eftersom andra alternativ hela tiden är mer tvingande.
Den grandiosa obeslutsamheten präglar inte Siri, André eller Louise, bokens tre övriga öden. André söver patienter som anestesisjuksköterska, Siri vill gärna tro att hon är gravid, driver en second-handbutik och älskar Louise, amerikanskan som skär sina armar alldeles för intensivt och ofta. De lever sina liv på Söder i Stockholm, ganska nära varandra egentligen, men i ett annat perspektiv på samma avstånd som stjärnor.
Evighetsbarnen är en fascinerande roman, men också klaustrofobisk i sin tvingande logik. Den stackars fyrklövern av yngre människor har bara referenser till det inre, möjligen till det privata och intima också. Men alla signaler i deras liv går till inre referenser, inre impulser, ger egna svar på egna frågor. Det är så ytterst säreget och så avskilt, de rör sig som sköra tintomaror utanför tiden, utanför samhällsbruset, innanför sitt eget brus.
Deras vardag är ett mysteriespel med korta tablåer, en champagnemiddag med kärlek, en katt Kassandra som dialogar med André, en uppskjuten fotbollsresa med Thomas, många impulsköp för att lindra ångesten för Louise. Och så Siri som inte kan förstå att sjukvården inte kan upptäcka hennes uppenbara graviditet. I något avseende ytterst ensamma, och även i sina relationer inneslutna i mycket avgränsade sfärer.
Beate Grimsrud är nu mycket skicklig på att beskriva den här sortens tillstånd. Hon behärskar det uttryck som gör att man som läsare fångas av en stämning och en tillvaro som är totalt främmande, som man aldrig skulle välja, utom just i romanens verklighet. Där förefaller det rimligt att visas bland dessa avklädda själar av en annan generation, bland val och icke-val som är uteslutna i de flesta vardagssituationer. Bland evighetsbarnen som kommer samman och som skils, men aldrig riktigt blir vuxna eftersom evigheten är ett så mycket märkligare tillstånd att känna sig trygg i än den sedvanliga verkligheten.
I en av bokens avslutande meningar faller essensen ut som en kort droppe under ett möte i natten och i Tantolunden: ”Siri tänker att det inte är någon bestämd mening med någonting. Men att man möts ändå.”