I den ständiga förändringens tid är det inte någon större idé att göra nya för alla de timanställda som oavbrutet strömmar genom det stora hotellet. De som kallas in vid arbetstoppar, de som får jobba tills de spyr, som aldrig ens vågar drömma om fasta anställningar, stadiga månadslöner, sjukersättning och semester.
Hemma i mexitegelvillan i den trista håla hon är född i har föräldrarna slagit ut väggarna till hennes gamla flickrum för att ge plats för ljus och luft. Flyktvägarna är kapade, det finns bara en väg och den leder framåt. Oklart till vad.
I det läget stöter Martina ihop med gamla klasskompisen Tessan som bjuder med henne till Glimmenäs herrgård och den åldrade Florence som stannat i tiden i sina stora vackra rum. Där slår sig också Martina ner tillsammans med ytterligare några ungdomar. Platsen är förtrollad, vinkällaren fylld och Florence plånbok stor nog för dem alla.
I romanen Skymningslandet gestaltar Marie Hermansson ett angeläget samhällsproblem. Det är sympatiskt. Ändå hugger problematiken aldrig riktigt tag i mig som läsare. Därtill går det allt för snabbt i vändningarna och karaktärerna känns lika diffusa som de drömlika middagsbjudningarna som arrangeras varje kväll kring Florence i herrgården.