Litteratur
Musik för marknadssvaga
Författare: Peo Rask
Illustrationer: Julia Kovaleva
Förlag: Black Island Books
Den inleds med en sektion vackra poem om träd och växande, går över till två socialt anklagande delar som kallas Reiectio socialis, vilket väl betyder ”social uteslutning”. Det är dikt om orättvisans samhälle, ja i Luleå och alla andra ställen, om allt det som förhindrar oss att utveckla vår medmänsklighet. Vår interaktion med andra, vårt deltagande.
”Musik för marknadssvaga” är fint illustrerad av Julia Kovalevas milda teckningar, figurativa och valörvackra.
Bäst tycker jag nog att Rasks träddikter lyckas. De har en sval stämning av ödmjukhet och lyssnande, trädens långsamma repliker till oss hastiga människor är ju ett klassiskt område för en diktare och Rask har en del att säga där: ”Jag har tänkt på dig/ Sett dig växa/ Försökt höra vattnets rörelser/ under dig, under oss”/
Så långt det klassiska, poeten som besjunger sin frände trädet, därefter tar han dikten vidare till en dagspolitisk poäng: ”Från Björkar samlat sprängticka/ Kokat en mix att då och då smutta/ - Har du hört att kommunalrådet sjappat?”
Så fogades Luleås försvunna och stort omtalade kommunalråd in i berättelsen om träd och människa, en ironisk knorr som kanske fler diktare borde kosta på sig.
I diktsamlingens två andra avdelningar är tonen tyngre, mer anklagande. Om natthärbärgen som stängs utan vidare, om en hemlöshet som inte bekymras av bristen på stadig bredbandsuppkoppling men försöker hitta en trappuppgång för natten. Och dikter som ritar scener från Nairobi och de mer globala sanningarna om kampen för tillvaron:
”De kommer från Mathare
och Kibera, stadens
stora slumområden
I det välmående Westlands
väntar jobb som hembiträden
och vaktmästare – områdets villor tycks bädda in arbetskraften…”
Strax innan skrivandet läser jag om döden på Medelhavet, hur nya italienska lagar syftar till att förhindra räddningsinsatser. Orättvisans omöjliga ekvation söker sina beskrivningar i Rasks dikter, med bjudande allvar. Utfallet då? Jo, det är ganska ojämt, och visar vådan av att vara sin egen redaktör i det självutgivna. Men värmen i ambitionen får även de svagare raderna att glöda.