Anna Jörgensdotter har spunnit en fri poetisk historia runt konstnärinnan Ester Hennings liv och verk.
Egentligen ett konstnärskap med förhinder. Och det är lätt att förstå Jörgensdotters fascination för denna komplexa konstnärssjäl, även om det periodvis är mycket smärtsam läsning.
Född som nummer fyra i en syskonskara av åtta i ett litet samhälle vid Mora, flyttade Ester Hennings endast 12 år gammal till Stockholm för att utbilda sig till konstnär. Hon skrev in sig 1911 på konstverksutbildningen på Tekniska skolan och försörjde sig som hembiträde, syflicka och diskerska. Två av hennes skulpturer göts i brons och hennes konst återgavs också på samtida vykort. Men 19 år gammal, 1961, insjuknade hon och fick senare diagnosen schizofreni. Hon tillbringade 66 år på olika sjukhus och producerade ett stort antal konstverk efter att en kurator vid en av hennes många sjukhusvistelser upptäckt att Ester försökte måla på undersidan av stolsitsar med torkade blomblad.
Livet på institution, dåtidens psykiatriska behandlingsmetoder, men kanske främst Esters egen dröm om sig själv som ”Den största konstnären” tecknas vackert under Anna Jörgensdotters penna. Frustrationen över att inte bli förstådd, aldrig uppskattad. Ester Henning hinner nämligen fylla 83 innan hon får sin första riktiga utställning.
Då är det lätt att förstå Esters antipatier gentemot medpatienten på Beckomberga, Sigrid Hjertén – den firade konstnären som helt slutat måla. För den som aldrig riktigt fått börja är det förstås höjden av otacksamhet.
Dualiteten sjukt och friskt gestaltas med inlevelse, liksom Esters tidiga motstånd som sedan slipas ned av kanske ålder och hospitalisering. Anna Jörgensdotter har närmat sig ett människoöde med ödmjukhet och respekt. Fint, rätt igenom.