Verzweigungsaktivitäten
Robert Ståhl
Bokförlaget Lejd
Ny bok
Omslaget till Robert Ståhls Verzweigungsaktivitäten (ung. ”förgreningsaktiviteter”) utgörs av mörka, bearbetade satellitbilder av Västmanland och Uralbergen. Dalar och krön, vattendrag som går genom landskapen, som förgrenar sig. Ett uppifrånavbildande som finner en motsvarighet i Ståhls egna texter, som ofta har ett starkt visuellt drag. Han är intimt närvarande i det skrivna men skildrar det som framträder som vore han samtidigt blott en upptagare av bild, ljud, stämningar. Liksom svävande ovanför. I sin förra bok, den utmärkta Soft Fysik från 2005, skrev han sig in i Hitchcocks Psycho och Norman Bates skuggvärld, tillräckligt nära filmen för att den hela tiden skulle vara igenkännlig och tillräckligt fritt för att åstadkomma en säregen tolkning.
I den nya boken finns inget sådant bakomliggande partitur, men den är genomkorsad av en rad spretiga narrativ som intrikat flätas samman och slutligen närmast ter sig som ett enda. Det börjar i en tillblivelse. En förening sker och något kommer därur:
”i konceptionsögonblicket höjdes
oartikulerade vrål över vida hav mojnar vinden efter en stund ber
de båda att frukten av deras samliv skall blomma urgröpt till tarm
implanterad i blodig innervägg blåses ur asymmetrins överflöd en
bubbla i vilken en nästan genomskinlig cellklump simmar”.
Ett upphöjt ögonblick, som dock inte varar länge. Snart är författaren tillbaka i det vardagliga och konkreta. En middagsbjudning tar form, en skjuten älg ligger i en trädgård, någon försöker nå fram men får i telefonen höra att ”det är många som ringer just nu”. Övergångarna är svindelframkallande.
Längre fram berättas historien om en asylsökande kvinna och hennes handläggare. I spåren av hennes såriga berättelse om sitt liv uppstår efterhand en svårdefinierad kontakt mellan de båda. Från formaliteter och byråkrati till passion. Handläggarens yrkesidentitet prövas då de börjar träffas privat och inleder en dunkel kärleksaffär. Möjligen utnyttjar han sin ställning, men det är oklart vad som egentligen sker emellan dem. Någon rak berättelse är det inte tal om. Den tar omvägar, svävar på målet, låter sig avbrytas. Det är något fumligt och tafatt över paret (”Du. Vi kan väl ta på varandra”) och de tycks redan från början vara dömda, indragna i en virvel av makt och underkastelse. Kärleksord blandas med bittra utfall, närheten gränsar till förnedringen.
”Vi kanske behöver
Dansa som grammofonnålar i gamla hackiga spår för att glömma
den yttersta konsekvensen”, yttrar någon av dem.
Vilken är denna konsekvens? Döden, där allt blir flytande och alla identiteter löses upp, och som redan i livet förskjuter perspektiven och förgreningarna. Robert Ståhl gestaltar detta flytande, rörliga landskap som få andra i den svenska samtidslitteraturen. Han skriver så bra att man blir förbannad.