Om man vill utse en svensk mästare i litterär mångkamp, tror jag att Kjell Espmark tronar överst på prispallen. Litteraturvetaren Espmark har skrivit Att översätta själen och Själen i bild, utmärkta handböcker om modernistisk poesi. Doktorsavhandlingen inriktades på livsdyrkaren Artur Lundkvist, och Espmark står också för monografier om Harry Martinson och Tomas Tranströmer. Espmark är en ovanlig litteraturprofessor så till vida att han också författat en rad romaner och diktsamlingar. Hans bibliografi omfattar drygt 40 verk.
I höst ligger en ny diktsamling på bokhandelsdiskarna, Den inre rymden. Den nya boken anknyter till den tidigare lovordade samlingen Vintergata (2007), som innehöll rolldikter om döda personer. Han gav då röst åt personer från skilda tider som Sapfo, Djingis Khan, Linné, Simón Bolívar men också åt anonyma gestalter, okända och förbisedda.
Den inre rymden består också av rolldikter, men som titeln ger en antydan om är dessa texter mera personliga. Espmark skriver i en efterskrift att ”varannan dikt är ett fragment av en självbiografi, varannan en angelägen röst utifrån”.
Författarna Harry Martinson, Werner Aspenström och Tomas Tranströmer ges egna stämmor. Martinson talar om hur han ”skrev i katakomberna” i slutet av sitt liv, förföljd som han kände sig av diverse kritiker. Slutet blev tragiskt: ”Min verkliga bot hette harakiri./ Och instrumentet var en sax”.
Aspenström uppträder i en vacker dikt och berättar om hur han satt på dass och grät när han blivit invald i Svenska Akademien, ”plötsligt berövad trastens frihet”, och om hur han som gossen Gråsten inte förmådde smeka sin mor på hennes dödsbädd.
Espmark promenerar tillsammans med Tranströmer på Runmarö i en av dikterna. Det är 70-tal och Tranströmer håller på med sin bok Östersjöar, men samtalet handlar om förtryck och censur i Baltikum.
Espmarks texter har ofta berört förtryck och orättvisor i skilda tider och samhällen. I Den inre rymden får IB-affären sin ironiska kommentar: ”Vi tre ska dömas för spionage/för att vi upplyst allmänheten/om maktens förbjudna verksamhet”. Andra dikter gestaltar hur diktaturer mördar dem som uttrycker för regimen förhattliga sanningar.
De självbiografiska dikterna gör nedslag här och var i Espmarks långa skiftesrika liv, hans barndom i Jämtland, de akademiska striderna, arbetet i Kungliga Bibliotekets forskarceller. Dessa dikter är också en sorts rolldikter, en rad olika ”jag” talar, och Espmark är medveten om hur svårt det är att nå fram till sanningen om sig själv. ”Jag skapar ju aningslöst om mitt förflutna/till myter som tjänar mina intressen”.
Espmark besitter mycken lärdom och en imponerande beläsenhet, men han snobbar inte med sina kunskaper. De korta enstrofiga dikterna präglas av ett klart och enkelt ibland vardagligt språk och är så tydliga man kan begära. Människans liv är komplicerat, historien är full av gåtor, både författare och läsare råkar ut för tolkningsproblem. De svindlande vackra Gula bergen i östra Kina bildades för 100 miljoner år sedan:
Efter åttio år
nådde jag äntligen Gula bergen. Massivet
var numera ansatt av bussar och byggkranar
men vek undan, i tyst förakt.
Jag snavade som Vilhelm Erövraren
och fick en näve jord i handen.
Förbryllad förde jag den till örat-
den var ett mummel som steg och sjönk.
Då bröt jag en kvist av ginkgoträdet
och la den på försök i vinden-
den svävade bort, en tyngdlös viskning.
De här bergen var inte av lera och sten,
de var sediment av erfarenheter,
sekel på sekel, skrift på skrift
av längtan och smärta.
Näst efter Tranströmer är troligen Espmark den svenske lyriker som når flest läsare ute i världen. Den inre rymden kommer nu ut i en engelsk, spansk, italiensk och arabisk version, och en kinesisk översättning väntar så småningom.